söndag, oktober 07, 2007

These boots are made for walking

Som en passus till ett tidigare inlägg om att jag känner mig sliten och att det, trots halvlek, känns länge med fem Umeåveckor till så tycker jag ändå att jag är den priviligerade.

Jag får vakna och mysa med Siri Bäver som bestiger sängberget och gnager på sängramen. Jag får ta ut Hemi på fina höstpromenader. Jag får lära Siri att ge Hemi godis, och jag får lära Hemi att vara försiktig när hon med tungan lirkar ut leversnittarna ur kladdig barnhand.

Jag t y c k e r fortfarande att det är jobbigt ibland, märker det mest på att tålamodet tryter snabbare än vanligt. Men som sagt. Jag skulle inte vilja ha det annorlunda. Jag får ju vara med våra kärlekstjejer. Och visst skulle det vara skönt att ha bil på vardagarna, men det skulle innebära att Markus måste åka söndag kväll, istället för som nu efter frukostdags måndag morgon. Trots att jag drar ett tugnt praktiskt lass, upplever jag ändå att mitt lass är lättare. Det är han som är ensam.

Så. Nu var det sagt. Till Earl grey creem och soffan!

4 kommentarer:

Martina sa...

Du är en vardagshjälte!!!! Men jag håller med om att ensamhet är värst!!

Mari sa...

Tack Martina! Jo, ensamhet är klart värst. Speciellt om man inte ens rest iväg för att göra något riktigt kul ...

The Godmother sa...

Trots att du beskriver din vardag som hektisk & stressig ibland, (fullt försåeligt med tanke på liten och stor tjej hemma), blir jag ändå så imponerad av hur mysig din tillvaro ter sig.
När jag läser din blogg känns det som om jag läser en bra bok. Allt andas harmoni och prima liv. Jag vill bara läsa mer...

Ha en fin kväll!

ps. Kan jag länka hit från mig? ds.

Mari sa...

Karin, självklart kan du länka. Och tack för berömmet ... jag gör mitt bästa för att njuta av tillvaron.

Kram.