fredag, maj 04, 2007

Att spela förälder

Läser Dan Josefssons artikel "Barn är människor" där han intervjuar familjeterapeuten Jesper Juul.

Förväntade mig slående insikter, ett slags uppvaknande, nya infallsvinklar.

Men, nej. Det mesta kändes självklart.

Såhär står det bland annat: "Föräldern har just satt sig för att läsa tidningen och då kommer barnet med en sagobok och vill ha högläsning. Om föräldern använder den gamla auktoritära linjen säger han eller hon argt: ”Kan du inte se att jag läser tidningen nu?” och jagar ut barnet ur rummet. Barnet får då veta att det var fel att uttrycka ett önskemål och hon känner sig värdelös. Så småningom kommer barnets självkänsla att ta skada och hon kommer att börja uttrycka sina behov indirekt, det vill säga klagande och vädjande eller genom tjat. Eller också ger hon upp och slutar uttrycka behov överhuvudtaget.
Föräldrar som tillämpar ”fri” uppfostran släpper i samma situation tidningen och griper sagoboken. Risken är dock stor att barnet känner att detta inte riktigt är vad föräldern vill. Detta skapar skuldkänslor hos barnet, vilket också i längden skadar självkänslan. Hon kommer dessutom att imitera förälderns beteende och själv få svårt att urskilja sina egna gränser när andra kräver saker av henne."

Jesper Juuls rekommendation är att man ska vara det han kallar autentisk, och vänligt med bestämt säga: ”Nej, jag vill inte läsa en saga för dig nu. Jag vill hellre läsa tidningen”. Barnet kan då bli frustrerat, vilket han menar är nyttigt. Hon kommer att känna att det både är i sin ordning att uttrycka ett behov och att säga nej. Det leder till att hon lär sig att respektera både sina egna och andras behov. I framtiden kommer hon inte att känna sig tvingad att säga ja bara för att någon ber om något, och hon kommer inte heller att vara rädd för att uttrycka egna önskemål.

Om jag sitter och läser tidningen och Siri skulle komma och fråga om jag kunde läsa en bok känns det rätt naturligt att svara "Nej, just nu läser jag tidningen men om en stund kan jag läsa bok för dig." Inte för att någon rekommenderar det, utan för att det känns ... naturligt.

Men en del av det Juul säger är lite intressant. Det här, till exempel: "Man är så upptagen av att låta som en ”riktig förälder” att man till slut börjar tala om sig själv i tredje person: ”Mamma vill inte att du gör så”, ”Pappa tycker att du ska göra så och så”. Det där rollspelet blir man enormt frustrerad av som barn. Och det är förståeligt, tänk om man haft en vuxen partner som ständigt gick runt och spelade kvinna eller spelade man och talade om sig själv i tredje person?"

Funderingar på kvällskvisten, denna fredag i nådens år 2007.

5 kommentarer:

Martina sa...

Själv blev jag lite förvirrad när jag läste en av Juuls böcker. Han hade massa exempel på situationer där föräldrar agerar på barnens utspel, men jag som har en lite sträng uppfostran fattade inte riktigt vad som var bra resp dåliga exempel. Kände mig helt nördig. Men "Ditt kompetenta barn" tycker jag är jättebra och jag tror att han behövs nu när alla vuxna är så upptagna med att alternativt ha dåligt samvete eller uppfylla barnens minsta behov. Svårt också att man behöver börja med att sätta de där gränserna lååångt innan barnet går att "snacka med". När E vill något är hon sjukt påstridig och man får markera sin egen vilja bara en liten stund, sen går det inte mer, om inte den andra bär i väg henne vill säga.
Ja ja, vet inte om du blev klokare, men ändå.
Kram! Siri är så söt!

Sara sa...

Jag tyckte också att "Ditt kompetenta barn" var intressant, köpte inte allt han sa, men mycket var värt att grunna på.

På tal om att säga mamma eller pappa om sig själv så tycker jag nog mest att det är lite fånigt, men hör mig själv göra det ibland, igår t ex så sa jag efter att ha sagt nej till Ivar som bad om att få en till kaka. När han fortsatte tjata så förtydligade jag med:
"Nej Ivar, när mamma säger nej så är det nej."
Då svarade han:
"När pojke säger ja så är det ja!"

Mari sa...

Fick "Ditt kompetenta barn" av Jill för ett tag sedan, nu har jag plockat fram den från bokhyllan och den ligger numera på vardagsrumsbordet. Läste lite imorse, men kvart i sju på morgonen innan frukost var hjärnan inte riktigt aktiv. Men jag ska definitivt ge den en chans.

Jag kände mig själv träffad av det där om att prata om sig själv i tredje person. Jag gör nog det ganska ofta, kanske för att det känns lite ego att gå omkring och prata om "jag", "jag" och "jag" hela dagarna.

Vårt första får och inte får har handlat om att slita i mitt hår. Men nu vet hon att hon inte får, och testar hon och jag säger nej så släpper hon (än så länge). Oj, oj - vi har knappt börjat.

Ivars kommentar är helt underbar. När en pojke säger ja så är det ja, såklart! Krönikehjärnan läser och registrerar.

Sara sa...

Ja och det roliga var att han t o m fick med den obestämda formen ("när pojke säger ja..."). Kul att ni snart är tillbaka förresten!

Mari sa...

Ja, visst blir det kul. Då måste ni komma på grillmiddag hemma hos oss! (Vi ska bara köpa en ny grill först, vår gamla blev stulen ...)