* * *
Det händer nog aldrig, att jag tänker på Hemi med riktig sorg. Jag kan sakna henne oerhört, men jag gläds verkligen över att hon fanns i vårt liv så många år.
En dag nyligen när jag var ensam hemma, kom det över mig ett sådant längt efter hennes väsen. Knorrandet, hennes varma höft mot mitt lår i soffan. Hennes gräsluktande gäspningar, hur hon hoppade lite bakåt om man öppnade ytterdörren till regn.
Men mest bara vetskapen om att hon fanns i huset. Mest troligt i en säng, en soffa, eller på någon solfläck på köksmattan.
De här bilderna hittade jag framme på datorn nyligen, Markus hade suttit och tittat på dem. Och jag tror att vi är överens om att hur många söta valpar vi tittar på ~ så finns det ingen ståtligare dam än Hemi.
2 kommentarer:
Och bäst av alla hundar var Hemi tänk så rolig hon var .Hussemor.
Rolig och egensinnig ... och alldeles underbar <3
Skicka en kommentar