I tidningen

* * *

Det går inte annat än att känna det som surrealistiskt.

Att titta på klockan och tänka, att om trettio minuter vet jag.

Trettio minuter senare visste jag, i alla fall delvis. Mitt jobb som det är idag, kommer inte att vara längre. Det är jag rätt övertygad om.

Kanske har jag inte ens ett jobb kvar.

Efteråt, när de trettio minuterna har gått. När mötet är över. När det blir en ny dag. När jag gruvat för att cykla till jobbet, så är det ändå en text som ska skrivas och den ger mig tröst.

Något att försjuka och glömma bort världen runt omkring i.

- - -

Det är ett tag sedan jag skissade ned orden ovan. Nu är nyheten ute i tidningarna och det är också en av anledningarna till att tillvaron inte varit ~ eller är ~ speciellt rolig just nu.

Samtidigt ska jobbet göras som vanligt. Dagarna snurrar vidare. Får förfrågningar om gästlärarlektioner och planerar kommande ämnen för reportage.

Lägger märke till att personerna jag intervjuat för tidningen ofta blir kontaktade av en annan tidning, för liknande reportage. Det står naturligtvis andra fritt att läsa mina jobb och inspireras, men ibland tänker jag att det kanske borde vara jag som säljer reportagen vidare och inte någon annan.

I samma andetag ursäktar jag mina ord med en nära-på-nackspärr.
Med slitenhet och låg förståelsetröskel.

Jag fotar mig själv till min spalt i tidningen, ser hur nött mitt ansikte ser ut i bildbehandlingen. Jag minns inte den natt jag sov gott, minns inte när jag vaknade värkfri.

När jag tänker på vad jag vill så tänker jag på fruktsmoothies under en palm, yogaklasser. Sandstränder i solnedgången.

Men det är inte hela sanningen.

På riktigt vet jag att jag vill styra upp vardagen. Jag vill veta hur jag ska ta mig an, hur mina måndag-tisdag-onsdag-torsdag-fredag ska bli framöver.

Men just nu vet jag inte, och det är väl okej för ett tag det med.