Lite som en skrynklig lucia

 

* * *

Advent är liksom alltid bäst innan advent.

När jag fotar mig själv i spegeln tänker jag att jag klätt mig i en slags luciatolkning.

Det är frost ute, och jag promenerar med en vän under månen. Lätt is på sundet, husens lampor som speglas. Frostiga andedräkter och gemenskap.

Jag håller bokklubb hemma och bjuder småplock med försiktiga adventssmaker. Och denna fredag har jag varit ledig från jobbet. På eftermiddagen har vi också fikat med ädelost, pepparkaka, rostade nötter och mintchoklad-tryffel som tema. Mysigt ~ och lite adventigt.

Jag och Siri har också promenerat på en frostglittrande och solskimrande kyrkogård. Vi tände ett ljus på min farmor Siris och min farfar Tores grav.

När vi stod där berättade jag om dem - och om min mormor - för Siri.

Det är lite fint ändå, att vi bor i huset där farmor och farfar startade sin familj i. Att min dotter delar namn med min farmor. Det där med samhörighet och släktskap. Jag pratade också om min mormors konstnärlighet, om hennes vackra handstil och hur jag kan se mig själv och Siri i henne.

Och nu, nu har jag en stilla stund framför datorn, tittar på bilder jag tagit till ett längre-fram-reportage och lyssnar på Adeles nya singel. Och livet känns så alldeles fridfullt och fint.