* * *
Jag stod på gården, kvällen när jag fyllde år.
Siri i mina armar, ett norrsken som spelade över himlen. Det var ett fint slut på min dag och i morgon firar vi mig med hemmakalas för familjen.
Nu är jag 37, och jag blir förvånad över siffran. I mitt huvud är jag snarare 39. Det är första födelsedagen på länge som jag inte alls reflekterat över min ålder i kombination med att bli mamma igen. Utan att medvetet ha jobbat med det känns det som om jag lagt den sekundära barnlösheten bakom mig.
Det är klart att sorgen liksom aldrig går över, men den känns inte så färsk längre. Det känns helt okej. Nu tänker jag mer på hundvalpar. Tankar på att få bära två hjärtan i min kropp, de skjuter jag åt sidan.
En tid tänkte jag, att om jag tänker på allt som gör ont nog mycket så nöter jag liksom ut det onda. Tillslut finns bara bleka bilder av gravidmagar, nyfödda bebisar och min man med en liten på armen kvar.
Ingen smärta.
Med tiden har jag insett att så blir det kanske aldrig. Det onda går inte att nöta ut, men lite mindre ont gör det och jag behöver inte se de bilderna framför mig. Det gör inte mig gott.
I går dansade Siri balett på en välgörenhetskonsert för att samla in pengar till flyktingkatastrofen. Som vanligt rör hennes dans mig till tårar.
Så går dagarna i veckan och jag skriver plötsligt fredag. Om jobbet vet jag inte mycket mer än senast jag skrev och även där rullar tiden vidare och man kommer tillbaka in i vardagslunken även om man vet att mycket (allt?) skall förändras. Som om man lever i ett sorts vakuum, en tidsbubbla.
Men - det är fredag. Det är kalas och yoga och nästa vecka tar vi en minisemester till huvudstaden.
5 kommentarer:
Hoppas du får ett fint kalasande ikväll! Och en underbar minisemester. Jag åker själv till huvudstaden måndag-onsdag. Hoppas bubblan lyfter och blir en fin luftballong! Många kramar!
Du skriver så fint! Gillar ditt sätt att hitta orden och ser alltid framemot att läsa ett nytt inlägg!
Trevlig helg!
Tack för fina ord Marie. Tittar upp efter luftballongen nu :) Ha en fin helg du med, och härliga dagar i Hufvudstaden. Kram.
Tack snälla, så fint att få läsa! Kram och trevlig helg på dig.
Fina vackra Mari! Jag tror att det är en välsignelse och en mening med att vi inte vet vad som ska hända, för om vi visste så skulle tiden _innan_ fyllas av tankar på det som ska _komma_så då lever vi inte nu och här. Och om du visste så skulle du genast göra strategier för det som ska komma. Så jag tror att meningen med "intevetandet" är att du ska möta det förutsättningslöst, att det är gott nog. I ditt fall så tror jag verkligen att du är en av dem som blir kvar, ingen tidning med någorlunda självaktning är utan den typ av sidor du skriver. Det vore en endimensionell tidning. Det tror jag ledningen vet... Och gör dom inte det, ja då är livet och valen dina att förvalta. Oroligt och långt utanför comfort zonen, men du behärskar orden så som ingen annan, och bilderna talar sitt eget språk så du kommer att kunna välja hur mycket du vill jobba! Och inte behöver du åka långt, här uppe finns det mååånga säregna hem att skriva om. Jag känner dina oro och förstår att du vill veta, och det kan jag inte ge svar på. Men jag känner igen talang. Och det har du💖 och sen ska jag ge dej ett tips om du vill göra ett annorlunda repotage; följ min äldsta dotter som dansar cheerdance för LF basket i Luleå under deras träning och match, ett nytt fokus där annars allid spelarna lyfts fram. Ha en underbar minisemester💗💗💗
Lisa, vilka fina ord. Tusen tack för den gåvan! Jag skall läsa dem flera gånger till :) Och tack för tipset, det låter som ett jättekul reportage. Kram!
Skicka en kommentar