* * *
Jag blir så glad när jag ser bilder i mitt flöde på människor som firar sina bröllopsdagar. Glada leenden, restaurangbesök. Det värmer in i hjärtat.
Vi har bröllopsdag i dag, jag och min älskade skäggige make.
Jag klev upp tidigt i morse och smög iväg till jobbet. Han åkte för att jobba strax innan lunch och jag löste av hemma. Så mycket firande blir det inte, eftersom vi knappt ses. När han kommer hem vid halv tio dricker vi en kopp te innan vi somnar.
Och trots att jag inte kommer att posta en glad restaurangbild, trots att jag firar åttaårig bröllopsdag med våra flickor, så känner jag mig på djupet oändligt lyckligt lottad.
För jag har en livskamrat.
Jag har en livskamrat som är mild i själen, som har de vackraste ögon och ett skägg som doftar svagt av citrus.
När jag säger att jag vill springa maraton och i så fall behöver träna långpass varje söndag så säger han "Såklart! Kul. Gör det. Jag fixar det som behövs här hemma." När det är dags kör han bilen ner till Stockholm och tävlingen.
När jag säger "Jag vill springa ett terränglopp i Kiruna!", så säger han: Såklart. Vi åker allihopa.
Och vise versa såklart.
För mig är det en stor del av den verkliga kärleken. Den som håller i längden.
Jag älskar att resa tillsammans. Jag älskar att gå ut och äta. Jag tycker om att få genomtänkta presenter. Men mest av allt älskar jag att få omtanken, tiden. Att komma hem efter någon utflykt och få en kram, inte en sur min för att man blev sen. Att ha någon som alltid tror på en.
Bland det bästa jag vet, efter sexton och ett halvt år tillsammans, är att koka te och bära in rykande muggar vardagsrummet. En hund i någons knä, en serie på tv:n. Ett tänt ljus.
När livet inte behöver vara svårare än just precis så.
Jag har en man att älska. Han är skäggig och doftar citrus och är alldeles perfekt för mig. Och vi är två i livet, vi är två som går tillsammans.
Vilken oändlig tur vi har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar