* * *
Det blev inget terränglopp i Kiruna i september.
En bruten stortå sätter stopp, dock inte min, utan min medtävlandes. Och min lust för att springa genom myrmark och steniga sluttningar ensam var inte så stor. Det var tillsammans, som var syftet.
Leriga och blöta och glada.
Men jag försöker hålla i löpningen ändå. Kände hur mycket jag tappat under månaderna halvt utan.
Någon gång per vecka brukar jag springa med min skäggige livskamrat. Det är en smått overklig känsla att kunna lämna barn och hund hemma och sticka iväg. En av oss har med mobilen, så vi är nåbara. Och så springer vi. Kort och fort.
Det utmanar mig, eftersom jag lätt hamnar i min bekväma lunk. Han är mycket snabbare och även om det kan svida lite när jag satsat så mycket mer, så har jag efter ett sammanbrott kommit över det nu, gläds istället åt att vi kan göra det tillsammans och att han pushar mig att springa snabbare. Det är bra. Jag mår alltid lite illa efteråt.
Och så tränar jag vidare med grunden i snabba korta pass. Och en ny kettlebell har flyttat in under sommaren. Lysande orange och några kilo tyngre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar