* * *
Tjuvar de här bilderna från en kompis Facebook-konto. Det finns en liten prick till människa där i all snön, i bergen i South Park, Wyoming, och det är han som jag älskar.
Vi hörs inte så mycket, tidsskillnaden och delvis knackig uppkoppling gör det lite svårpusslat. Men vi skriver små meddelanden via nätet. Siri brukar texta lite om vad hon gjort på dagen och önska godnatt. Undertecknar gör hon med frasen: "Från din dotter som är i Sverige".
Det är ändå stor skillnad i hur enkelt det är att hålla kontakt nu, jämfört med förra snowboardresan till USA för tio år sedan. Och stor skillnad att hänga med en tioåring som glatt hjälper till med hemmasysslor, jämfört med att vagga gnällig liten bebis som förra svängen. Minns även en resa mellan Umeå och Piteå. Bebis som grät konstant under färden och en hund som hade diarré i bilen. Glorious days.
- - -
De somnar tillsammans i dubbelsängen om kvällarna, våra flickor. Storasysterhand i lillasystertass. Siri har dekorerat sin sida av sängen med en ljusslinga och kurar ihop sig på pappaplatsen.
För mig känns det värdefullt att känna, att jag har energi och glädje och värme att ta hand om vardagen själv med mina tjejer. Det blir lite att sluta cirkeln efter många ensamkvällar när Markus tidigare jobbade sent och jag konstant kände mig otillräcklig.
Jag är noga med att inte slira på sömntiden, och noga med att verkligen brygga en kopp te och sätta mig i soffan och se på en tv-serie en stund, istället för att passa-på-att-fixa och jäkta runt.
Det känns också värdefullt att få känna ~ att ja, vi fixar vardagen och vi har det bra. Att vårt partnerskap handlar om att vi väljer varandra, om och om igen, för att vi mår bra av vårt "vi". Av oss tillsammans.
En fridfull morgonreflektion på alla hjärtans-dagen.
Tacksam för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar