Föräldrahjärtat, en sväng till

* * *

Det är länge sedan jag förstod att jag aldrig kommer att bli riktigt klar
med min sorg över att inte få bli mamma en andra gång. Och det är helt okej
att det är så. Det är sällan sorgen omfamnar mig helt och hållet nu, men när
den gör det så får det vara så. Varken mer eller mindre.

I år fyller jag fyrtio, en milstolpe i livet och en tydlig gräns i möjligheten
till föräldraskap. Som mitt liv ser ut i dag,drömmer jag inte om en bebis
i mitt liv. Även om jag kan känna mig ledsen över att inte få ett barn till.
Går det ens ihop? Jag fantiserar inte om en nyfödd, men jag känner
mig ibland sorgsen över att inte ha två barn.

När en person jag älskar var dödligt sjuk för ett antal år sedan,
pratade vi en hel del om att fylla år. Där och då grundlades min
syn på årsmässiga milstolpar, och den går helt enkelt ut på tacksamhet
för möjligheten att finnas kvar ett år till. Alternativet är så mycket sämre.
För mig känns fyrtio som en bra plats, jag är på rätt ställe i livet
med så mycket vackert omkring mig.

Jag och Siri följer en del Youtubers och bloggare tillsammans. Just nu
har flera fått barn och är gravida. Det är små rosenkindade bebisar som
sover i mammas famn och händer som formar hjärtan över fina gravidmagar.
Det gör mig glad och ledsen på samma gång. Glad för det jag har, sorgsen
för att jag aldrig fick uppleva resan en andra gång.

Det är vardagsmorgon och dagsljus innan sju. Jag öppnar Siris
sovrumsdörr och drar upp rullgardinerna. Ett fönster står på glänt och
släpper in luft. Jag sätter mig på hennes sängkant och ger henne en
puss i nacken. Ritar hjärtan med fingertopparna på hennes nakna,
sovvarma rygg. Skulderbladen. Två födelsemärken. Mitt hjärta
svämmar över, och just i den stunden är livet perfekt.