Tråkigheter

* * *

Varannan vecka kör vi till
grannstaden och djursjukhuset.

Förra gången var lite kaosig, på grund av att tre sköterskor
  stack henne och för att vi hade en veterinär som
 kommunicerade dåligt på de språk vi hade gemensamma.

I dag gick provtagningen hur bra som helst.

Men resultatet var sämre.

Leslie har nu under gränsvärdet på sina trombocyter
(blodplättar) och är nära den gräns där hon kan börja blöda inuti.

Det var nästan som att jag kände det på mig.
Den där känslan av att sådan-tur-ska-vi-inte-ha.

Efter senaste medicinsänkningen blev hon sig
nämligen lik. Istället för att ligga i hallen, så sökte
hon kontakt. Klättrade upp i knät, ville ligga nära.

Busade till och med någon gång.

Men nu är vi lite tillbaka på ruta ett, med nästan lika
 hög dos kortison som i början. Veterinären pratar om
alternativ medicin och andra undersökningar och det
är klart att vi inte ger upp. Men det känns tröstlöst.

Och jag känner mig som en skurk när jag höjer
medicinen. Ger henne tabletten som förmodligen räddar
hennes liv, men som gör henne till en ledsen och trött tjej
som mest ligger på hallgolvet och sover

~ flera rum bort från oss.