Att inte få vabba längre

* * *

Jag har tänkt på de här orden i snart en vecka nu, men det har verkligen inte funnits tid att sätta sig ner någon liten stund.

Siri blev hängig i söndags och var hemma med feber på måndagen. På tisdagen höll vi kontakt via sms medan jag jobbade några timmar, men sedan kände jag att jag behövdes. 

Hemma.

Cyklade hem och mötte en tjej med närmare 40 graders feber.

Klart att man behöver en förälder då.

Det känns lite jobbigt, att inte få vabba längre.

När mitt barn är sjukare än 'lite hängig' behöver jag vara där.

Nu har jag pusslat med semester och komptid och jobbat lite hemifrån, men i grunden känns det fel i föräldrahjärtat.

För jag förstår hur den där tryggheten behövs. Någon nära som ger värktablett, serverar vatten, finns där och säger att det blir bra och skojar lite så det inte blir så allvarligt.

Man kan säga att det har varit en blandning mellan stökig och fin vecka.

Förutom febern och alla vanliga förkylningsgrejer har Siri mått magsjukeilla.

Vi har sovit på tunn madrass på golvet, vi har varit delvis vakna på grund av magont och hosta några nätter. Men vi har också haft mysiga stunder med Astrid Lindgren-filmer, Modig och andra säsongen av Anne with an e. Stunder av närhet och samtal och tystnad.

~ och för mig, har det känts fint att få finnas där jag behövs, även om det inte är helt enkelt ibland.