I coronatider

* * *

Det är en speciell tid.

Samtidigt fortsätter (än så länge) mitt liv ungefär som vanligt.

Det kommer ut så mycket information, och som journalist jobbar jag med corona nästan varje dag, men privat så tycker jag inte så mycket. Det finns så oändligt många människor som tycker så oändligt mycket, att jag inte behöver sälla mig till dem.

Jag försöker förhålla mig, och ta mitt ansvar. Samtidigt blir jag översköljd av nyheter, åsikter och olika aspekter. Min känsla är att jag mest vill promenera i solen och läsa en analog bok.

För att fira in helgen bjöd min Markus ut oss på burgarmiddag på vårt favoritställe.

Annars tänker jag att jag lever i coronaanda mest hela tiden.

Förutom på jobbet träffar jag inte så mycket folk. Vi hänger mest hemma eller är utomhus.

I lördags åkte jag, Markus och Leslie ut till Gläntan. Vi promenerade i solen på isen och tusen minnen av promenader med vår förra hund Hemi sköljde över mig.

Hur jag och min svärmor tog med fika och satt här på höstkanten och fikade medan Hemi tiggde kanelbullar och sprang i sanden.

Hur ovisst det än må vara med Leslie och hennes sjukdom (hon hade sämre värden sist) så njuter vi av varenda sekund med henne. Blir aldrig trött på att se hennes gulliga hundrumpa gunga när hon spatserar fram i livet.

Under arbetsveckan skrev jag om initiativet Local hero Piteå som går ut på att stötta lokala företag så att de finns kvar efter coronakrisen. Idén fick genomslagskraft och en av grundarna var med i Nyhetsmorgon. Där såg jag också ett foto jag tagit fladdra förbi i rutan.

Såklart tränade jag också i helgen. Lördagar är min långträningsdag. Först lyfter jag vikter och hoppar hopprep närmare timmen och sedan springer jag på löpbandet lika länge.

Efteråt känner jag mig liksom rentvättad inuti.

Så gick en vecka till av mars. 

Jag börjar som jag slutar. Det är en speciell tid vi lever i.

~ men i dag cyklade jag och Siri till skolan och jobbet. 

Asfalt hela vägen och det finns hopp om ljusare tider.