Hur det fick mig att känna mig hel och en smula magisk

* * *

Förra veckan var jag på jobb och fick en kelsjuk katt som sällskap. Alltså, jättekelsjuk. Det var som att det var själarnas förening eller något.

Hemma fick hunden påfyllning av godis i sann Local hero Piteå-anda. 

Hon klagade inte.

Sedan har jag burit med mig tankar. 

Minns känslan av att lägga en hand på magen. Känna att det fanns liv inuti. Hur det fick mig att känna mig hel och en smula magisk. Tacksam är ett ord som känns för litet, men i brist på bättre är jag tacksam för att jag fick uppleva det en gång i mitt liv och okej med att inte få vara med om det igen. Det gör inte ont på samma sätt längre, att se gravida och mammor med små bebisar.

Ibland, en slags värk i själen. Men på samma gång en innerligt stillsam glädje över att jag kan minnas min tid som gravid och som småbarnsmamma och känna att jag var närvarande. Jag var där och jag njöt och jag tog tillvara.

Jag fick.

Jag är inte utan.

När Siri var mindre frågade hon efter syskon. Jag har alltid svarat med sanning, aldrig försökt undvika frågan. Nu frågar hon inte längre, även den tiden är förbi. Och i dag förstår hon ju och har landat i att det är vi tre, musketörerna. Och hunden, såklart.

Men på sistone har jag tänkt mycket på syskon. Att det gör ont att Siri aldrig kommer att ha ett syskon att falla tillbaka till när tillvaron är svår. När vi blir gamla, eller knasiga eller något annat händer.

Det smärtar i mig på ett nytt sätt nu.

Och så är det. Känslor går i vågor. Det kan vara stilla länge och sedan krusar sig ytan på nytt.

Jag försöker trösta mig med att min dotter är en vacker själ, en klok människa som kommer att hitta sina sammanhang. Sina medmänniskor och hjälpare. Även om det inte kommer att vara ett syskon.

Känslan får följa med mig. Men jag samlar också fina bilder på pyssel som inspirerar och fotar två favoriter när de myser som bäst.