Vi kämpar vidare vännen

* * *

Tung. Jag känner mig så oändligt tung. Som om det
inte finns en endaste fjäderlätt och glittrig partikel i mig.

Som att allt består av gråsten och oro.

Hela tiden bär jag med mig en känsla som sliter
och drar i mitten av mig. Oro, lätt ångest, ledsenhet.

Som att tårarna vilar precis på kanten.

Varje gång jag loggar in på försäkringsbolaget och anmäler
det senaste veterinärbesöket sneglar jag på knappen. Vet att
jag kommer att trycka på den någon gång. Istället för att
välja "Hunden mår bra, inget fler besök krävs" så
klickar jag på "Mer behandling krävs". Varje gång.

Men jag vet, att det kommer att bli "Hunden avliden".

En dag måste jag klicka där. Men för bara
någon månad sedan nuddade jag aldrig vid tanken
på att det skulle kunna bli än på flera flera år.

Varje dag undrar jag om hon lever till den nionde i nionde.
Då blir hon fyra, den fyrtassade tjejen som läkte
mitt hundhjärta och som fick mig att älska ett djur igen.

För en vecka sedan kollade vi så att hon inte har någon
tumör eller något annat skräp som orsakar problemet.
Det verkar inte som att hon har det. Och det är bra,
konstaterade veterinären. Men ett stort men seglade
in i rummet som ett mörkt moln. Det är att hon svarat dåligt
på medicinen och låg precis på gränsen till att börja blöda.

Så var det åter dags att rasa ner i underjordsgrottan
av mörker och oro. Veterinären sa att med hans samlade
erfarenhet ser det ärligt mörkt ut. Det finns inget mer att göra
än att ge medicin och hoppas att den hjälper. Tro att den hjälper.

För varje promenad vi tar känner jag mig tacksam.
Jag tänker att det här är kanske den sista vi tar tillsammans
och är det så ser vi till att göra den här promenaden så bra
som möjligt. Då vill jag minnas hur den var. Varje gång
hon kommer och myser med mig på kvällen så tänker jag
att det kanske är vår sista. Och så känner jag mig vemodig,
tacksam och i nuet på samma gång. Just här och just nu
har vi det fint tillsammans. Jag njuter av hennes hund-
andedräkt och smutsiga öron och mjuka kropp.

Med dagarna som går blir det extra svårt att förstå hur
allvarligt det är. Hon är pigg och glad och verkar
inte ha ont alls. Jag begränsar mig till att kolla så att
hon inte blöder i tandköttet. Två gånger om dagen har
jag gett mig själv tillstånd att kika efter. 
Än har det inte börjat blöda och hon är glad och pigg.

Hon har inte börjat blöda och vi har
tusen mysiga ögonblick varje dag.

Vi ska njuta av den här hunden och vi ska
kämpa för henne, tills det inte längre går.

Vi får bara hoppas att den stunden ~
mot alla odds ~ ännu är långt borta.

På festligheter

* * *

I lördags var det sommarvarmt när
vi skulle ha höstfest med bokklubben.

Jag klädde mig i det bästa jag vet. En bohemisk
klänning som går i rött och låga, svarta kängor.

Ibland tänker jag att jag skulle passa bättre i ett
varmare klimat. En klänning så är man klar och fin. För
att inte tala om hur ryggen föredrar värme motför kyla.

Sara bjöd in oss i sitt nybyggda växthus där
tomaterna hängde som vackra pärlor mot en vägg.

Vi åt och drack gott och pratade om allt mellan himmel
och jord innan vi drog igång med våra boksamtal.

Som vanligt berättade vi om vad vi läst under sommaren.
Jag fick med mig flera fina tips hem. Till nästa träff ska vi läsa
"Det femte barnet" av Nobelpristagaren Doris Lessing. En bok
som jag hört talas om och faktiskt längtat efter att läsa.

Första delen av sommaren hängde vi rätt mycket
med kompisar hemma hos oss, men nu var det ett tag
sedan och det var fint att få bli bortbjuden och hänga med
sköna personer och prata långt in i natten.

När jag cyklade hem en bra bit över
midnatt var natten ljummen och len.

Min Siri

* * *

Jag älskar att jag får vara mamma till en tjej som
precis blivit tonåring. Att hon blivit så stor att vi kan
promenera, resonera och träna med varandra. Att vi kan
umgås som vänner. Samtidigt som hon backar in i min
famn när vi ligger i sängen och ska läsa varje kväll.

En dag är jag ledsen. Det är en bagatellartad sak, men jag
är ledsen. Och min dotter tröstar mig på det allra finaste
sätt. Hon låter mig gråta, kramar mig och stryker mig på ryggen.

Låter mig prata. Ger andra infallsvinklar. Tröstar och finns
där och ger perspektiv, men låter mig själv lösa upp knuten av
känslor. Där och då känns det som om jag gjort något rätt i livet.

Jag älskar att ha ett barn som börjar högstadiet och som längtar till skolan.

Jag älskar att ha ett barn som ber om att få cykla till affären
för att köpa våtservetter. Som frågar om hon får dela med sig
av dem om någon fler vill rengöra sitt skåp på skolan.

Jag älskar hennes empati och trygghet,
hennes lugn och skratt och lekfullhet.

Hennes glittriga blick och fräkniga näsa.

Jag älskar att vara din mamma, Siri.

Du gör mitt liv klokare, mysigare, skrattigare
~ och bättre vareviga dag.

Saker att drömma om

* * *

Tänkte att jag skulle muntra upp mig med
en lista på saker jag vill göra. Både saker som
blir verklighet och sådant jag drömmer om.

Ta bussen till Luleå med Siri och köpa höstkläder till henne. 

Äta lunch på vegetariska lunchrestaurangen Cupture.

Gå på Operan och se Nötknäpparen och därmed förverkliga Siris
högsta dröm just nu. Att de just den baletten på just den scenen.

Besöka Lofoten. Vandra, sitta och titta ut över vattnet.

Cykla på Gotland i allmänhet.

Besöka Fabriken Furillen i synnerhet.

Äta på Holy Smoke BBQ utanför Höganäs.

Bada under ett vattenfall på folktom plats.

Känna lugnet på Bali.

Yoga med Dagmar Spremberg i bergen på Mallorca.

Se Håkan i Göteborg sommaren 2020.

Älskling, vi kämpar vidare

* * *

När vi hämtade hem där här tjejen hade jag ingen aning om vad hon skulle
komma att betyda för mig. Hon lindade sig om mitt hjärta när hon larvade upp
mellan oss i sängen och sov ovanför mitt huvud när hon var ny hos oss. Hur
hon rullade över på rygg och visade magen ~ klia mig ~ för hela världen.
Hur hon såg till att få närhet. Låg helst raklång ovanpå, med huvudet och
öronen draperade över våra ansikten.

Det är kväll när jag sätter mig ner vid tangentbordet. Försöker sammanfatta
en del av sommaren. Fönstret står öppet och släpper in sval luft. Det har gått
ännu en dag av oro. Och så har sommaren varit. För även om vi haft tusen
och en fina stunder så har den också varit oro och ångest. Bankande
hjärta, torr mun och en vakenhet. Hur är det nu. Blöder hon? Mår hon bra?
Vi har analyserat små signaler. Och skrattat och myst, skrattat och myst.

När Leslie blev sjuk i början av juni var det kaos och overklighet inuti.
Det var obehagligt och svårt att förstå. Sedan har vi medicinerat och även
om det inte varit enkelt så har vi ändå trott på att det gått framåt. 

Vi har fått minska antalet tabletter och allt eftersom
har vi fått tillbaka vår mysiga, goa tjej igen.

Men så enkelt var det inte. Vi har inte riktigt förstått det, men i takt med
att vi sänkt dosen så har hennes blodplättar minskat. Sist var de åter
under gränsvärdet, bara lite från att hon skulle börja spontanblöda igen.

I fredags följde vi med mina svärföräldrar ut till stugan. Åkte båt,
grillade middag och satt i kvällssolen med ett glas vin. Jag kände
mig ledig på riktigt. Jag och Markus firade elvaårig bröllopsdag och vi tog
en stilla promenad i solnedgången. Bronsfärgade strålar lyste in i skogen
och vi stod på hällarna vid havet och såg solen gå ner

~ tillsammans.

Men på lördagen började Leslie blöda i tandköttet igen. Inte mycket,
men ändå. Vi höjde hennes medicinering till maxdos, samma som i början
av sommaren. Att vänta, hålla tummarna och hoppas på det bästa kan vara
så enormt tufft. Korta stunder går det bra, men så är det nya grundläggande
tonläget där. Oron, ångesten. Jag har svårt att somna på kvällen. Det kryper i
kroppen och jag läser och läser och läser tills jag somnar med boken bredvid mig.

Orkar inte tänka mer, vrida och vända på saker jag inte vet.

Ringer djursjukhuset på måndagen för att få ok på antalet tabletter
vi ger, men ingen veterinär ringer upp, trots att de lovar. Drygt ett dygn
senare ringer de tillbaka, efter att jag ringt igen. Får ett oengagerat
bemötande och börjar känna mig på riktigt nött, trött och uppgiven. 

Och lite arg.

Så nu har jag bokat tid hos en annan veterinärklinik. Vi tar omtag.
Börjar om från början. Gör dessutom ultraljud och röntgen för att
se så det inte är något skrot som ligger och stör.

Håller jag hoppet uppe? I grunden gör jag det. Jag älskar hur den
här pälsklädda, smutsörade tjejen förgyller våra liv varje dag. 

Jag, vi, tänker inte ge upp på henne. 

Men jag måste få vara ledsen för att orka.

Jag hackar lök och gråter.

Jag klappar henne och gråter.

Jag duschar och gråter.

Och hon kysser mig och kysser mig och kysser mig. 

~ hennes sträva tunga polerar bort mina salta tårar.

Tråkigheter

* * *

Varannan vecka kör vi till
grannstaden och djursjukhuset.

Förra gången var lite kaosig, på grund av att tre sköterskor
  stack henne och för att vi hade en veterinär som
 kommunicerade dåligt på de språk vi hade gemensamma.

I dag gick provtagningen hur bra som helst.

Men resultatet var sämre.

Leslie har nu under gränsvärdet på sina trombocyter
(blodplättar) och är nära den gräns där hon kan börja blöda inuti.

Det var nästan som att jag kände det på mig.
Den där känslan av att sådan-tur-ska-vi-inte-ha.

Efter senaste medicinsänkningen blev hon sig
nämligen lik. Istället för att ligga i hallen, så sökte
hon kontakt. Klättrade upp i knät, ville ligga nära.

Busade till och med någon gång.

Men nu är vi lite tillbaka på ruta ett, med nästan lika
 hög dos kortison som i början. Veterinären pratar om
alternativ medicin och andra undersökningar och det
är klart att vi inte ger upp. Men det känns tröstlöst.

Och jag känner mig som en skurk när jag höjer
medicinen. Ger henne tabletten som förmodligen räddar
hennes liv, men som gör henne till en ledsen och trött tjej
som mest ligger på hallgolvet och sover

~ flera rum bort från oss.

Nu är hon tretton

* * *

Det känns som evigheter sedan, och nyss.

För tretton år sedan väntade och längtade vi innerligt.

Vi skulle äntligen få träffa vårt barn.

En liten kille som skulle heta Tore.

Men det var ingen Tore som vuxit i min mage,
utan världens finaste Siri

~ såklart.

Livet med henne har alltid varit magiskt.

Kanske för att hon är just det.

Magi.

Med sin inre trygghet, sitt lugn, sin empati,
sitt kvillrande skratt och sin humor sätter
hon guldkant på vårt liv. 

Varje dag.

Och även om det känns overkligt, så blir liten stor.

Nu är hon tretton och vi älskar henne
mer och mer för var dag som går.

Hos veterinären

* * *

I går hade vi tid på djursjukhuset. Igen.

Jag tänkte att det skulle gå rätt fort. Prata med veterinären,
ta blodprov, få instruktioner om lägre dos medicin. Åka hem.

Det blev ungefär så, men med lite hack på vägen.

Det var tre olika sköterskor som stack Leslie innan
de fick något blod. Ett prov hann också koagulera innan de
kunde avläsa några resultat. De två sista gångerna tog
de henne i ett annat rum och stack henne. Allt blir ganska
jobbigt, då vi har rätt traumatiska erfarenheter
av tidigare blodprovs-situationer.

Leslie själv försvinner nästan i medvetande.
Gömmer huvudet i min armhåla, sitter helt stilla.
När de la henne på sidan för att försöka få blod ur
ett bakben började hon andas som när hon snarkar.

~ hon är där på britsen, men ändå inte.

I ett av frambenen gick ett blodkärl sönder, och hon har mörka
blåmärken. Men den här gången slutade det i alla fall att blöda.

Mitt i allt kände jag hur svetten började pumpa
och att det började snurra i huvudet. Jag
bad Markus ta över och satte mig på huk.

Förra gången jag kände så var när Siri hade skurit tummen
 och skulle sy. Svimningskänslorna sköljde över utan förvarning.

Det kändes också jobbigt att vi tagit med Siri,
men själv tycker hon att det känns bra att ha sett hur
 det ser ut på djursjukhuset och att veta hur det går till.

Efter två timmar körde vi hem med fler frågor än när vi åkte dit.

Leslie hade nämligen sämre trombocyt-värde än förra
gången, men vi skulle ändå sänka medicinen. Jag hade
önskat att få prata igenom och ställa frågor. 

Men så blev det inte.

Och hjärtat går lite sönder igen. Den här sommaren blev speciell
och ibland kommer jag på mig själv att sörja henne, samtidigt
som hon sitter och tittar på mig med sina fina, trogna ögon.

I eftermiddags när jag kom hem efter en cykeltur
hälsade hon mig välkommen med glada skall och
hundsång. Jag la mig raklång på golvet och fick
fina hundkyssar som förr i tiden, när hon var frisk.

Lång länge på golvet och lät tårarna rinna, samtidigt
som hennes sträva hundtunga fångade upp dem. 

~ och även om det är hon som är sjuk
var det hennes närvaro som tröstade mig.

Hemmaliv

* * *

Med värmen kom ledighetskänslan till kroppen.

Bären i trädgården mognar och blir till konstverk i skålar.

Vi promenerar korta svängar med Leslie.

Hon är märkt av medicinen och orkar inte mycket.
Men ikväll busade hon med ett av sina mjukisdjur. Visserligen
bara någon sekund, men ändå. Det var första gången på evigheter.

Vi hade pratat lite om att resa iväg nästa vecka.

Men nu har vi bestämt oss för att stanna hemma.

Känns för otryggt att vara långt borta om Leslie
skulle bli sämre och det känns orättvist mot någon
annan att kanske behöva fatta jobbiga beslut.

Men vi har det bra hemma, så det känns fint i alla fall. 

Den här veckan är Siri på dansläger under dagarna.
Det känns konstigt att vara utan henne. Bara jag,
Markus och hunden. Som förr i tiden, innan hon fanns.

Så virvlar hon in på eftermiddagen och fyller
huset med dans och glädje och berättelser om
dagen. Och på lördag får vi se henne dansa igen.

Springer för dig

* * *

En av de sista gångerna vi pratade med
varandra stod vi i ett kök och diskuterade löpning.
Du frågade om råd. Ville springa en mil.

Jag vet inte om du sprang den där milen någon gång. 

Men jag vet att du inte längre kan springa.

Därför knöt jag på mig mina skor och sprang en mil. För dig.

Jag sprang förbi huset där jag sov på en
madrass på golvet i ditt rum. Förbi en tid i mitt liv
som var galen, rolig och rätt gräslig emellanåt.

Allt det delade jag med dig.

Efter olyckan skrev någon på din Facebook-sida
att du inte ska "vila i frid" utan att du ska "vila i speed" 

~ eftersom du levde livet fullt ut.

Jag hoppas i alla fall att du svävar, för evigt
adrenalinfylld och lycklig, i din fallskärm genom
en vacker himmel. Ovanför alla som älskar dig.

Och Stina. Jag springer för dig.

Nästan en månad i bilder

* * *

Det var inte meningen att det skulle bli så tyst här.

Men när jag slutade skriva reportage på jobbet var det
som om alla skrivna ord tog slut för en stund.

Leslie mår i alla fall bättre. Nu har hon normalt värde på
blodplättarna. Hon äter fortfarande mycket kortison. Var tredje
vecka tar vi nya prover och sänker medicinen lite, lite. Så får
vi se om vi kan fasa ut den helt, eller hitta en hållbar nivå.

Vi håller tummarna för att vi slipper att hon börjar blöda igen.

Men visst längtar vi efter vår gamla Leslie. Det märks att hon
är låg och trött. Hon orkar inte lika mycket och drar sig undan på
ett sätt som hon inte gjort tidigare. Vår smutsiga, fina pälsboll.

Medan familjens vuxna har jobbat har de här två tjejerna
 hängt ihop. På olika stugor och hemma i varandras sällskap.

Vi firade midsommar och fick rätt härligt väder.

Det blev en fin dag och kväll med fina vänner.

Nästa år firar vi tjugo år av midsommar tillsammans.

Efter midsommar kom regnet och det var skönt att vila.

Lyssna på regndropparna mot fönsterrutan och taket.

Ligga och läsa och slumra mitt på dagen.

Det blommar i trädgården också.

Mina favoriter.

Jag har tränat i elljusspåret för att förbereda mig.

En morgon klev jag nämligen upp vid femsnåret
för att hämta upp Elin och köra till Boden.

Vi sprang tre mil uppför berg och till olika militärfort.

Genom vallgravar.

 

Och tunnlar.

Det var en häftig upplevelse.

Men inte är det särskilt varmt.

En kväll åkte vintervästen på och så tog vi bilen till Kalahatten.

Mötte upp vänner, vandrade i skogen och åt våfflor.

En kväll var vi också på konsert med Le Chat Mort.

Jag, Siri och mamma var på vår årliga resa till Storforsen.

För att se utomhusbaletten Trolltagen.

Fina mamma.

Jag har jobbat som nyhetschef några veckor.

Passade på att träna på luncherna.

En av de sista dagarna innan semestern.

Jag har såklart hängt med dessa hjärtan.

Vi cyklade till Pensionatet för att lyssna på musik en kväll.

Men så hände något ofattbart också. Stina finns inte med
oss här på jorden längre och jag åter kastats tillbaka till
minnen från när jag var ung vuxen. Hur jag fick sova på
en madrass på golvet i hennes rum när min kille gjort
 slut och jag var så oändligt ledsen. Hur hon var så
rättfram och burdus och samtidigt kärleksfull. Alla upptåg
och hyss och tusen andra minnen.

Det känns som nyss vi stod i Tereses kök och pratade
 om hennes cykelträning och hon bad om tips för att
orka springa en mil. Det känns som nyss jag tog del
av hennes strålglans och energi.

Och så nu, inte mer.