Tillbakablick

* * *

Förra tisdagen skrev jag:

Sist jag drog på den gröna ringluren på telefonen var det min man som ringde. Han var på väg till jobbet och vi förde ett sådant där vardagsfint samtal. Han hade varit med vår dotter på konditoriet, där hon valt födelsedagstårta till i morgon. Köpt kakor på matbutiken.

Han hade trillat över mat med kort datum och köpt.

Sådana fina småsaker, en tanke bakom. När man är två om livet.

Efteråt känner jag mig så glad. Tänker på filmen jag såg nyss.

Om tidsresor, där sensmoralen tillslut blir ~ lev varje dag som om du rest tillbaka i tiden för att leva om just denna dag.

Även om det kanske blir väl övertydligt tilltalas jag av tanken. Försöker leva så. Trivs med det.

Allt det där med yogan och andetagen och livets skönhet och skörhet.

Så drar jag på den gröna ringluren igen. Jag har väntat på samtalet från sjukvården, förstår när det är okänt nummer. Mitt förtroende för ~ inte hela kåren, inte så ~ men för någon slags otydlig massa av "dem" är ändå rätt ... lågt. Naggat i kanterna.

Det min läkare egentligen säger mig, efter att ha försökt hjälpa mig med möjligheten att få ett till biologiskt barn i fyra år. Jag tror det är fyra i höst.

Det hon säger mig, är att de starkt avråder mig från att bli gravid överhuvudtaget. Alla de här åren av ... allt ... var liksom helt i onödan.

Under vårt samtal {tack för att jag är hemma för lunch} tar jag fram disktrasan. Torkar fläckar på köksinredningen. Skakar mattan och torkar upp smulorna som trillar ner.

Som att orden gör för ont för att höras rakt av, det behövs en slags distraktion emellan. Så jag putsar och minns när jag putsade på samma sätt sist.

En annan tid, ett annat liv.

Så jag fläcktorkar mig igenom orden. Kvar blir moment 22. Sitter kvar på trägolvet, den hopknölade trasmattan vid ländryggen. Gråter som jag inte gjort på länge. Ohämmat. Rakt ut.

De ska ha konferens om mig. Igen. Trots att jag aldrig varit med känner jag mig sönderkonferensad och less på att vara så unik, för unik tror jag inte att jag är.

En liten människa med tunn hud, så känner jag mig nu. Med en stor tung sorg bakom ögonlocken. Den som jag vet finns, men sällan känns vid. Den jag aldrig verkar få möjlighet att läka ut.

Så går det en stund. Disktrasan rensköljd. Och jag bestämmer mig än en gång, att lita mer på mig själv.

Och så tar jag det därifrån. Ännu en gång.

Senare samma kväll gråter jag likadant igen. Blir vaggad, som ett litet ledset barn. Det är precis vad jag behöver. Och ändå känner jag mig så ensam.