Mer om liten

* * *

Jag är förvissad om att detta kommer att bli bra. Lilla L är en kärlekstörstande tjej. Jag skulle säga att hon i stort är rumsren, bara vi människor är tillräckligt snabba. Hon äter, busar, vilar och sover gott om nätterna - utan avbrott för att gå ut. Lyxigt, tycker vi.

Jag brottas lite med Hemikänslor. Vet inte riktigt hur jag ska fånga in det i ord. Inte så att jag känner mig dum mot Hemi. Jag menar, hon är ju död. Inte heller så att jag jämför dem på ett dåligt sätt, för någon av dem.

Men ändå ... känns det.

Det känns i mig.

Många minnen som man plötsligt får en nyckel till. Det är fint också.

Sedan Leslie kom har hon tappat minst tre tänder. Vi finner dem strösslade lite här och där.

Om morgnarna tar vi på henne en liten sele och så får hon promenera med Siri mot skolan. Efter halva vägen lyfter jag upp henne och hon får åka i en hemmafixad sparklåde-variant. Det är inget hon protesterar mot, hon verkar snabbt acceptera nyheter.

När vi kommer hem och jag tar fram hennes torka-av-trasa kommer hon och kryper in i famnen. Njuter av att bli torr och ren.

Vi upplever henne kanske som mjukare än Hemi, även om ordet inte ligger perfekt i munnen. Väldigt lyhörd för röstlägen.

Om man bara är konsekvent går det bra att platsa henne i bädden. 

Och så hennes små korvben, när hon lägger sin femtonkilos kropp uppepå en och kilar ner nosen i nacken.

När jag skriver det här, känner jag ändå hur mycket jag tycker om henne. Hur hon kompletterar vår familj. En hyfsat liten hund, men med en stor hunds trygghet och lugnkänsla.

Och då har hon bara varit här någon ynka dag. 

Lilla L och Stora S.

Så var vi fyra igen.