Ner i källaren, och upp

* * *

Är ni lessa på att höra talas om Leslie och hennes sjukdom?

Jag är det. Men har ju inte så mycket annat val än att gilla läget.

För några dagar sedan hade hon röda blåmärken i armhålorna.

Sedan fick hon ett litet blåmärke under magen.

Vi började kolla tandköttet extra noga och förberedde oss på det värsta.

Hur många gånger har vi gjort det nu? Förberett oss på det värsta.

Ner i källaren och upp igen.

Ner, upp.

Ångest och lättnad.

Vi var hos veterinären i torsdags och tog nya prover.

De ringde faktiskt oss kvällen innan för att berätta att sköterskan som alltid sticker Leslie inte skulle vara där. Vi fick flera alternativ på lösningar och jag bara måste säga hur fantastiska jag tycker att de är på Petvet. Bästa bemötandet på tusen år och att det går så bra när Leslie tar prover har lättat på en del av min ångest.

Istället för att sticka henne gång på gång tar det bara några sekunder.

Så kom veterinären med resultatet på ett papper i handen.

Och Leslie golvar oss igen. Bra värden.

Bra värden!

Så nu sänker vi kortisonet ännu mer. Ett stort steg.
Som veterinären sa: "Nu måste vi vara modiga!".

Om det här fungerar ligger hon på en dos hon kan leva med i flera, flera år. Om det här fungerar så kan vi prova att sätta in andra mediciner.

De två kommande veckorna (som redan börjat) blir onödigt spännande.