Går igenom saker

* * *

Den här veckan känns det som om jag levt ett helt liv. Det har hänt så mycket i mig och kring mig. Först och främst har jag blivit katastrofdålig i ländryggen. Sådär så varje rörelse gör att det krampar, att det inte finns någon vila.

Det känns som om jag mest legat raklång på köksgolvet, men det har jag såklart inte.

Jag har också sorgebearbetat. Det som har kommit till mig är ledsna känslor kring att det är så många gånger jag gjort roliga saker och samtidigt haft dåligt i ryggen eller nacken. Att jag inte haft möjlighet att njuta fullt ut, även om jag kunnat vara med.

Midsommar med långbord, bänkar utan ryggstöd. Känslan av att ha ett järnspett i ryggen, problemet att inte ha något att luta ryggen mot. Och att det är lite för kallt ute, för att min kropp ska klara en hel kväll utomhus.

Den undantryckta paniken över krampnacke när vi hade det så härligt i Hua Hin. Stranden, lugnet, kärleken. Och smärtan, alltid med. Ska det bli ännu sämre? Hur ska jag orka sitta på flyget hem?

Det finns tusen och en sådana ögonblick och det gör så ont i mig att mitt liv har sett ut så, så många gånger.

Men det räcker inte med det. Jag har också en känsla av att jag fått stänga av delar av mig för att orka fortsätta gå framåt. Jag har helt enkelt inte kunnat unna mig lyxen att känna efter, så jag har stängt av. Det är som om jag krympt mina inre rum och det gör mig också ledsen, även om jag fullt ut förstår mig själv.

Ja, jag har brottats med en hel del i veckan. Förutom den fysiska smärtan. Jag tror att det här är bra, i längden. Jag tror det är en del i att läka. Men det är liksom ett jobb som behöver göras och det är jobbigt och det smärtar i mig.

Det finns annat som gör ont också.

Jag känner mig vilsen och ensam. Vart hör jag hemma? Eller, jag vet ju att jag hör hemma med Markus och Siri och Leslie i vårt fina lilla trähus på Djupviken. Men annars. Jag vet inte. Och det får också vara okej.