Höstdans

* * *

Så är hösten igång och jag njuter av dimmiga morgnar,
värmande te och stickade tröjor. Som jag älskar den här årstiden.
Känslan av att landa i vardagen och göra den så fin som möjligt.

Sedan Siri gick ut Svenska Balettskolan har vi
vetat att hon vill dansa, men inte hur det skulle bli.

Nu är hösten ordnat och det blir ganska många dansminuter varje vecka.

Först är det danslinjen med tre dansstilar på tre tillfällen.

I anslutning till det är Siri med i en danstrupp som heter Arctic
dance. Med den ska vi (!) åka till Ryssland till våren.

Sedan dansar hon extra jazzdans och varannan lördag åker hon till 

Luleå för att dansa en lång klass klassisk balett med en favoritlärare.

Det blir mellan fem och sju timmars dans i veckan. Och så
kommer skolidrotten till. Den är ny för Siri eftersom den
gick bort under balettskolan-tiden.

Två av tre dansdagar kan hon vänta kvar på skolan, äta
mellanmål och byta om eftersom klasserna ligger i anslutning
till skoldagens slut och danssalarna ligger på samma gård.

Det värdesätter jag. Att vardagen blir så hanterbar som möjligt.

Visst blir det lite skjutsande och pussling med mat och mellanmål,
men det är ju små saker som hör föräldraskapet till.

Och under höstens schema på svarta tavlan ligger såklart
den här tjejen i sin bädd, som hon konstant kämpar för att flytta
runt på golvet. Småbenen krafsar hårt tills bädden hamnar på
stället som är rätt för dagen. En sak är då säker. Rätt ställe är aldrig
mot byrån, där jag skjuter in hennes säng.

Hur som helst, känns det fint att dansen får så stor
plats i Siris liv. Det blev inte Stockholm, men det
blev det här ~ och det blir minst lika bra.

Kartong, tråd och trä

* * *

Det är inte så ofta jag pysslar nuförtiden.

Mest för att tiden inte räcker till bland vardag, läxor och träning.

Men det är okej.

Och extra mysigt när jag väl skapar något ~ bara för att jag njuter av det.

Som den här bohemiska naturprydnaden.

Använde mig av äggkartonger, ullgarn och en mossig pinne från skogen.

Klippte ut olika grova blomformer och stack hål i toppen.

Använde en böjd ståltrådsbit som ögla för att få igenom det luddiga garnet.

På blomman längst ner knöt jag en knut som säkerhet, annars
satt blommorna fast tack vare garnets tjocklek och luddighet.

Istället för att knyta garnet kring pinnen häftade jag fast med häftpistol. 

Och så var den klar. En bohemisk naturnära
skapelse som bildar vackra skuggspel på väggen.

Den norrländska präriens gudinna

* * *

I dag ~ den nionde i nionde ~ fyller hon fyra,
den norrländska präriens gudinna.

Den ljuvliga Leslie med de mjukaste
ögonen och finaste av själar.

Hon som kan sova djupt, nära medvetslöst, men
som ändå är på plats i köket inom ett par sekunder
när man skrapar ur det sista ur en kesoburk. Väntar
på att få slicka ur den tomma förpackningen.

Hon som sitter i första position, hon som kurar ihop
sig till en kanelbulle om kvällen, hon som älskar att bli
kliad på magen och att få ligga under en filt och mysa.

För två veckor sedan var det högst osäkert om
vi skulle få fira hennes fyraårs-dag. Ett tag hade jag
tänkt att vi skulle fira i förskott, bara för att. Men vi kämpar
 på och är lyckliga för att hon lever och mår bra just i dag.

Hållpunkter, en vanlig dag

* * *

När vardagen är lite skuggig, som nu, tänker jag
lite extra på hur jag bygger upp mina dagar. 

Så att jag alltid har något litet att se fram emot.

När jag kliver upp ser jag fram emot att sätta mig
med benen i skräddare på kökssoffan och äta gröt
med blåbär och dricka kaffe och läsa tidningen.

Under dagen kan jag längta efter att träffa en person
 jag ska intervjua eller att få formulera en berättelse i
skrivna ord. Jag har lunchen som en hållpunkt, tycker
om att sitta och äta i tystnad. Bara jag och min bok.

Vår middag, som alltid står klar på köksbänken när
jag kommer hem, är kanske nästa se-fram-emot-stund.
Och att lägga mig i gästsängen med min dotter på
armen för att se något tillsammans är ytterligare
en guldstund, liksom hundgoset och stunden i soffan
med min Markus, en mugg te och något på tv.

För mig är det liksom självklart att göra så,
att bygga upp dagen med små guldstjärne-

stunder som jag ser fram emot.

Och nu, när vardagen är lite extra motig,blir det
än mer tydligt att jag mår bra av att göra så.

Varje kväll när jag lägger mig, gör jag nästa dags se-
fram-emot i huvudet och längtar redan efter dem.

Från bok till prat

* * *

När jag gick skolan hatade jag att hålla i en presentation.
På gymnasiet minns jag att vi skulle träna på att bli bekväma
inför en publik. Några minuter varje lektion skulle några prata
inför de andra. Man kunde välja att sitta tyst om man så ville.

Inte vet jag om det gjorde saken bättre, men i dag
tycker jag att det är nervöst ~ inte hemskt. Särskilt inte
när jag ska prata om något jag kan. Som mitt jobb, eller
min hälsoresa. Det kan jag tycka är ganska roligt
att berätta om. Att få frågor att klura ut svar på.

Genom åren har jag läst en del böcker, vars författare
jag gärna skulle lyssna på som föreläsare. Minns nämligen
att vi läste en bok i bokklubben. Ingen var särskilt
begeistrad. Men så gick vi och lyssnade på författaren
som besökte min stad en vinterkväll. Och han var
briljant när han framförde sin historia muntligt.

Två författare som jag läst och gärna skulle lyssna
på är Elaine Eksvärd och Fredrik Eklund. Den första för
att hon har en intressant personlig historia (som hon
skrivit om) och för att hon är kunnig inom härskarteknik
(som hon också skrivit om) och den senare för att
jag skulle vilja känna hans energi i ett rum.

Så den som har tänkt boka föreläsare nära mig,
kan skriva upp mig som intresserad redan nu.

Vi kämpar vidare vännen

* * *

Tung. Jag känner mig så oändligt tung. Som om det
inte finns en endaste fjäderlätt och glittrig partikel i mig.

Som att allt består av gråsten och oro.

Hela tiden bär jag med mig en känsla som sliter
och drar i mitten av mig. Oro, lätt ångest, ledsenhet.

Som att tårarna vilar precis på kanten.

Varje gång jag loggar in på försäkringsbolaget och anmäler
det senaste veterinärbesöket sneglar jag på knappen. Vet att
jag kommer att trycka på den någon gång. Istället för att
välja "Hunden mår bra, inget fler besök krävs" så
klickar jag på "Mer behandling krävs". Varje gång.

Men jag vet, att det kommer att bli "Hunden avliden".

En dag måste jag klicka där. Men för bara
någon månad sedan nuddade jag aldrig vid tanken
på att det skulle kunna bli än på flera flera år.

Varje dag undrar jag om hon lever till den nionde i nionde.
Då blir hon fyra, den fyrtassade tjejen som läkte
mitt hundhjärta och som fick mig att älska ett djur igen.

För en vecka sedan kollade vi så att hon inte har någon
tumör eller något annat skräp som orsakar problemet.
Det verkar inte som att hon har det. Och det är bra,
konstaterade veterinären. Men ett stort men seglade
in i rummet som ett mörkt moln. Det är att hon svarat dåligt
på medicinen och låg precis på gränsen till att börja blöda.

Så var det åter dags att rasa ner i underjordsgrottan
av mörker och oro. Veterinären sa att med hans samlade
erfarenhet ser det ärligt mörkt ut. Det finns inget mer att göra
än att ge medicin och hoppas att den hjälper. Tro att den hjälper.

För varje promenad vi tar känner jag mig tacksam.
Jag tänker att det här är kanske den sista vi tar tillsammans
och är det så ser vi till att göra den här promenaden så bra
som möjligt. Då vill jag minnas hur den var. Varje gång
hon kommer och myser med mig på kvällen så tänker jag
att det kanske är vår sista. Och så känner jag mig vemodig,
tacksam och i nuet på samma gång. Just här och just nu
har vi det fint tillsammans. Jag njuter av hennes hund-
andedräkt och smutsiga öron och mjuka kropp.

Med dagarna som går blir det extra svårt att förstå hur
allvarligt det är. Hon är pigg och glad och verkar
inte ha ont alls. Jag begränsar mig till att kolla så att
hon inte blöder i tandköttet. Två gånger om dagen har
jag gett mig själv tillstånd att kika efter. 
Än har det inte börjat blöda och hon är glad och pigg.

Hon har inte börjat blöda och vi har
tusen mysiga ögonblick varje dag.

Vi ska njuta av den här hunden och vi ska
kämpa för henne, tills det inte längre går.

Vi får bara hoppas att den stunden ~
mot alla odds ~ ännu är långt borta.

På festligheter

* * *

I lördags var det sommarvarmt när
vi skulle ha höstfest med bokklubben.

Jag klädde mig i det bästa jag vet. En bohemisk
klänning som går i rött och låga, svarta kängor.

Ibland tänker jag att jag skulle passa bättre i ett
varmare klimat. En klänning så är man klar och fin. För
att inte tala om hur ryggen föredrar värme motför kyla.

Sara bjöd in oss i sitt nybyggda växthus där
tomaterna hängde som vackra pärlor mot en vägg.

Vi åt och drack gott och pratade om allt mellan himmel
och jord innan vi drog igång med våra boksamtal.

Som vanligt berättade vi om vad vi läst under sommaren.
Jag fick med mig flera fina tips hem. Till nästa träff ska vi läsa
"Det femte barnet" av Nobelpristagaren Doris Lessing. En bok
som jag hört talas om och faktiskt längtat efter att läsa.

Första delen av sommaren hängde vi rätt mycket
med kompisar hemma hos oss, men nu var det ett tag
sedan och det var fint att få bli bortbjuden och hänga med
sköna personer och prata långt in i natten.

När jag cyklade hem en bra bit över
midnatt var natten ljummen och len.

Min Siri

* * *

Jag älskar att jag får vara mamma till en tjej som
precis blivit tonåring. Att hon blivit så stor att vi kan
promenera, resonera och träna med varandra. Att vi kan
umgås som vänner. Samtidigt som hon backar in i min
famn när vi ligger i sängen och ska läsa varje kväll.

En dag är jag ledsen. Det är en bagatellartad sak, men jag
är ledsen. Och min dotter tröstar mig på det allra finaste
sätt. Hon låter mig gråta, kramar mig och stryker mig på ryggen.

Låter mig prata. Ger andra infallsvinklar. Tröstar och finns
där och ger perspektiv, men låter mig själv lösa upp knuten av
känslor. Där och då känns det som om jag gjort något rätt i livet.

Jag älskar att ha ett barn som börjar högstadiet och som längtar till skolan.

Jag älskar att ha ett barn som ber om att få cykla till affären
för att köpa våtservetter. Som frågar om hon får dela med sig
av dem om någon fler vill rengöra sitt skåp på skolan.

Jag älskar hennes empati och trygghet,
hennes lugn och skratt och lekfullhet.

Hennes glittriga blick och fräkniga näsa.

Jag älskar att vara din mamma, Siri.

Du gör mitt liv klokare, mysigare, skrattigare
~ och bättre vareviga dag.

Saker att drömma om

* * *

Tänkte att jag skulle muntra upp mig med
en lista på saker jag vill göra. Både saker som
blir verklighet och sådant jag drömmer om.

Ta bussen till Luleå med Siri och köpa höstkläder till henne. 

Äta lunch på vegetariska lunchrestaurangen Cupture.

Gå på Operan och se Nötknäpparen och därmed förverkliga Siris
högsta dröm just nu. Att de just den baletten på just den scenen.

Besöka Lofoten. Vandra, sitta och titta ut över vattnet.

Cykla på Gotland i allmänhet.

Besöka Fabriken Furillen i synnerhet.

Äta på Holy Smoke BBQ utanför Höganäs.

Bada under ett vattenfall på folktom plats.

Känna lugnet på Bali.

Yoga med Dagmar Spremberg i bergen på Mallorca.

Se Håkan i Göteborg sommaren 2020.

Älskling, vi kämpar vidare

* * *

När vi hämtade hem där här tjejen hade jag ingen aning om vad hon skulle
komma att betyda för mig. Hon lindade sig om mitt hjärta när hon larvade upp
mellan oss i sängen och sov ovanför mitt huvud när hon var ny hos oss. Hur
hon rullade över på rygg och visade magen ~ klia mig ~ för hela världen.
Hur hon såg till att få närhet. Låg helst raklång ovanpå, med huvudet och
öronen draperade över våra ansikten.

Det är kväll när jag sätter mig ner vid tangentbordet. Försöker sammanfatta
en del av sommaren. Fönstret står öppet och släpper in sval luft. Det har gått
ännu en dag av oro. Och så har sommaren varit. För även om vi haft tusen
och en fina stunder så har den också varit oro och ångest. Bankande
hjärta, torr mun och en vakenhet. Hur är det nu. Blöder hon? Mår hon bra?
Vi har analyserat små signaler. Och skrattat och myst, skrattat och myst.

När Leslie blev sjuk i början av juni var det kaos och overklighet inuti.
Det var obehagligt och svårt att förstå. Sedan har vi medicinerat och även
om det inte varit enkelt så har vi ändå trott på att det gått framåt. 

Vi har fått minska antalet tabletter och allt eftersom
har vi fått tillbaka vår mysiga, goa tjej igen.

Men så enkelt var det inte. Vi har inte riktigt förstått det, men i takt med
att vi sänkt dosen så har hennes blodplättar minskat. Sist var de åter
under gränsvärdet, bara lite från att hon skulle börja spontanblöda igen.

I fredags följde vi med mina svärföräldrar ut till stugan. Åkte båt,
grillade middag och satt i kvällssolen med ett glas vin. Jag kände
mig ledig på riktigt. Jag och Markus firade elvaårig bröllopsdag och vi tog
en stilla promenad i solnedgången. Bronsfärgade strålar lyste in i skogen
och vi stod på hällarna vid havet och såg solen gå ner

~ tillsammans.

Men på lördagen började Leslie blöda i tandköttet igen. Inte mycket,
men ändå. Vi höjde hennes medicinering till maxdos, samma som i början
av sommaren. Att vänta, hålla tummarna och hoppas på det bästa kan vara
så enormt tufft. Korta stunder går det bra, men så är det nya grundläggande
tonläget där. Oron, ångesten. Jag har svårt att somna på kvällen. Det kryper i
kroppen och jag läser och läser och läser tills jag somnar med boken bredvid mig.

Orkar inte tänka mer, vrida och vända på saker jag inte vet.

Ringer djursjukhuset på måndagen för att få ok på antalet tabletter
vi ger, men ingen veterinär ringer upp, trots att de lovar. Drygt ett dygn
senare ringer de tillbaka, efter att jag ringt igen. Får ett oengagerat
bemötande och börjar känna mig på riktigt nött, trött och uppgiven. 

Och lite arg.

Så nu har jag bokat tid hos en annan veterinärklinik. Vi tar omtag.
Börjar om från början. Gör dessutom ultraljud och röntgen för att
se så det inte är något skrot som ligger och stör.

Håller jag hoppet uppe? I grunden gör jag det. Jag älskar hur den
här pälsklädda, smutsörade tjejen förgyller våra liv varje dag. 

Jag, vi, tänker inte ge upp på henne. 

Men jag måste få vara ledsen för att orka.

Jag hackar lök och gråter.

Jag klappar henne och gråter.

Jag duschar och gråter.

Och hon kysser mig och kysser mig och kysser mig. 

~ hennes sträva tunga polerar bort mina salta tårar.

Tråkigheter

* * *

Varannan vecka kör vi till
grannstaden och djursjukhuset.

Förra gången var lite kaosig, på grund av att tre sköterskor
  stack henne och för att vi hade en veterinär som
 kommunicerade dåligt på de språk vi hade gemensamma.

I dag gick provtagningen hur bra som helst.

Men resultatet var sämre.

Leslie har nu under gränsvärdet på sina trombocyter
(blodplättar) och är nära den gräns där hon kan börja blöda inuti.

Det var nästan som att jag kände det på mig.
Den där känslan av att sådan-tur-ska-vi-inte-ha.

Efter senaste medicinsänkningen blev hon sig
nämligen lik. Istället för att ligga i hallen, så sökte
hon kontakt. Klättrade upp i knät, ville ligga nära.

Busade till och med någon gång.

Men nu är vi lite tillbaka på ruta ett, med nästan lika
 hög dos kortison som i början. Veterinären pratar om
alternativ medicin och andra undersökningar och det
är klart att vi inte ger upp. Men det känns tröstlöst.

Och jag känner mig som en skurk när jag höjer
medicinen. Ger henne tabletten som förmodligen räddar
hennes liv, men som gör henne till en ledsen och trött tjej
som mest ligger på hallgolvet och sover

~ flera rum bort från oss.

Nu är hon tretton

* * *

Det känns som evigheter sedan, och nyss.

För tretton år sedan väntade och längtade vi innerligt.

Vi skulle äntligen få träffa vårt barn.

En liten kille som skulle heta Tore.

Men det var ingen Tore som vuxit i min mage,
utan världens finaste Siri

~ såklart.

Livet med henne har alltid varit magiskt.

Kanske för att hon är just det.

Magi.

Med sin inre trygghet, sitt lugn, sin empati,
sitt kvillrande skratt och sin humor sätter
hon guldkant på vårt liv. 

Varje dag.

Och även om det känns overkligt, så blir liten stor.

Nu är hon tretton och vi älskar henne
mer och mer för var dag som går.

Hos veterinären

* * *

I går hade vi tid på djursjukhuset. Igen.

Jag tänkte att det skulle gå rätt fort. Prata med veterinären,
ta blodprov, få instruktioner om lägre dos medicin. Åka hem.

Det blev ungefär så, men med lite hack på vägen.

Det var tre olika sköterskor som stack Leslie innan
de fick något blod. Ett prov hann också koagulera innan de
kunde avläsa några resultat. De två sista gångerna tog
de henne i ett annat rum och stack henne. Allt blir ganska
jobbigt, då vi har rätt traumatiska erfarenheter
av tidigare blodprovs-situationer.

Leslie själv försvinner nästan i medvetande.
Gömmer huvudet i min armhåla, sitter helt stilla.
När de la henne på sidan för att försöka få blod ur
ett bakben började hon andas som när hon snarkar.

~ hon är där på britsen, men ändå inte.

I ett av frambenen gick ett blodkärl sönder, och hon har mörka
blåmärken. Men den här gången slutade det i alla fall att blöda.

Mitt i allt kände jag hur svetten började pumpa
och att det började snurra i huvudet. Jag
bad Markus ta över och satte mig på huk.

Förra gången jag kände så var när Siri hade skurit tummen
 och skulle sy. Svimningskänslorna sköljde över utan förvarning.

Det kändes också jobbigt att vi tagit med Siri,
men själv tycker hon att det känns bra att ha sett hur
 det ser ut på djursjukhuset och att veta hur det går till.

Efter två timmar körde vi hem med fler frågor än när vi åkte dit.

Leslie hade nämligen sämre trombocyt-värde än förra
gången, men vi skulle ändå sänka medicinen. Jag hade
önskat att få prata igenom och ställa frågor. 

Men så blev det inte.

Och hjärtat går lite sönder igen. Den här sommaren blev speciell
och ibland kommer jag på mig själv att sörja henne, samtidigt
som hon sitter och tittar på mig med sina fina, trogna ögon.

I eftermiddags när jag kom hem efter en cykeltur
hälsade hon mig välkommen med glada skall och
hundsång. Jag la mig raklång på golvet och fick
fina hundkyssar som förr i tiden, när hon var frisk.

Lång länge på golvet och lät tårarna rinna, samtidigt
som hennes sträva hundtunga fångade upp dem. 

~ och även om det är hon som är sjuk
var det hennes närvaro som tröstade mig.