Lampa nummer 3

* * *

En till lampa är klar. Är det nummer tre i ordningen? Kanske.

Det är i alla fall nummer två i samma serie. "Betongfot" av en gammal Ikealampa, skärm av bakplåtspapper och en korg. Dekor med snäckor, denna gång ihoptvinnade och senare ihopsydda till en slags kant.

Nu är snäckorna slut och jag tänker vidare ... på pappersmassa, ballong och femliters-plastpåsar.

För även om tiden inte räcker och snäckorna tar slut, så tar inte idéerna paus.

Text / bild

* * *

Ibland som ensamredaktör kan man känna sig rätt ... ensam. Osäker på om man väljer rätt vägar. Därför betyder respons oerhört mycket. Idag har jag fått mejl och kommentarer som verkligen rör mig som journalist. Det känns som att landa i ett mjukt hav av omtanke. Oj, vad jag är glad för det.

Bilderna till dagens reportage ser ni ovan. Och så här börjar texten som jag har fått förtroende att skriva:

"Jag ville bara överleva natten"

Vi skummar en artikel i tidningen. Ett kort referat från en rättegång.

En man med kriminellt förflutet, dömd för grov kvinnofridskränkning.

Ord som slagen , sparkad och bränd med cigaretter .

I en av dessa texter från förra året är hoten och misshandeln sammanfattade i elva åtalspunkter, men enligt åklagaren bara en liten del av vad kvinnan verkligen utsatts för.

Ett våld så frekvent att det är svårt att ange när och vad som hänt.

"Vågar du sova?"

Det du läser just nu – är berättelsen om vad som hände bakom tidningsrubriken.

Vi ska ta oss till början av händelseförloppet, för att försöka förstå.

Men vi börjar i kaos.

Det är natt över småstad och andra dygnet som Jennie, en medelålders tonårsmamma, hålls inspärrad i sin lägenhet.

På dagarna får hon inte gå till jobbet, om nätterna håller mannen som hon haft en kärleksrelation med henne vaken.

När hon slumrar till blir hon väckt. Han visar en kvällstidningsartikel om en man som dödat sin kvinna när hon sov och frågar: ”Vågar du verkligen sova?”.

Kommer polisen ?

När mannen går ut på balkongen för att röka tvingar han Jennie att sitta i en fåtölj precis innanför dörren, så att han ser vad hon gör.

Snabba fingrar på mobildisplayen. Hon hinner precis få iväg ett sms till en familjemedlem och radera det innan han kontrollerar vad hon gör.

Hon säger att hon surfar.

Sedan väntar hon.

För i meddelandet ber hon om polishjälp för första gången.

Utan att veta om hennes ord gått fram, utan att veta om mottagaren sover och inte hör plinget väntar hon.

Lyssnar efter fotsteg i trappuppgången.

Till sist ringer polisen på dörren.

Det är början till ett slags slut på Jennies berättelse.

Om han återvänder

En berättelse som leder fram till skyddad identitet, med en handlingsplan som säger hur hon ska lämna sin bostadsort för att aldrig återvända om han syns till igen.

Det här är en text om blixtkärlek, och om hur våld och hot nästlade sig in och blev en slags normalitet. Det handlar också om hur samhället ställde upp för Jennie när hennes liv blev polissak.

Det är en lång text, för en sådan berättelse kan inte göras kort.

Min vecka

* * *

Lämnar min åttaåring på skolan. Det är trevlig stämning i kapprummet. Många har varit på tjejkväll på stan kvällen innan och de pratar glatt med varandra. En har kalas i kväll, en annan berättar att hon inte hunnit köpa present och får till svar: "Men det gör inget, rita en teckning så blir jag glad!".

Trampar vidare mot jobbet. Frostglitter, glädjesolstrålar mot färglöv.

Känner efter hur jag känns, andas igenom kroppen. Magen mätt av bakad chokladgröt och ägg. Benen pigga, känslan lugn och jordad. En ond nacke, det känns som att "sitta fast" lite. Trött, men inte på ett slitet sätt.

Ser tillbaka på en fin arbetsvecka. Har skrivit, skrivit och fotograferat. Korrläser för redigeringskursen jag är gästlärare i om kvällarna. Finner mig själv skriva berömmet "Fin luft!" på en sida. Den komplimangen har jag nog aldrig gett tidigare.

Har också ätit två trevliga, innerliga luncher i veckan. En tillsammans med mamma och en med min svärmor. Mysigt och energigivande.

Och i helgen tar vi med svärmor och svärfar, som båda fyller / har fyllt år och bjuder dem på brunch på Hemmagastronomi. Och så lite trevligt inredningsjobb på det, lite tv-serie i soffan och jag är nöjd.

#djävulsdansen

* * *

Jag vet inte exakt mitt förhållningssätt till det reportern gör, men eftersom jag inte kan sluta tänka på det så väcker det antagligen något i mig.

Det handlar om journalisten Ann Söderlund i första programmet av SVT-serien Djävulsdansen. Hon och Sanna Lundell har gjort en serie i tre delar om att vara anhörig.

Personligt, snyggt, intressant och viktigt.

I den första delen, som handlar om att växa upp med en missbrukande förälder, träffar alltså Ann Söderlund en ung man som levt med en missbrukande pappa. De har inte setts på ett antal år, berättar han. Längre fram i programmet träffas de igen, far och son. Pappan är drogfri sedan nästan ett år och genomgår behandling.

När de träffas för första gången, för att börja reda ut alla knutar och för att på något sätt kunna gå vidare, är det journalisten Ann Söderlund som är med dem.

Jag försöker tänka mig själv i den rollen, att både göra tv, stötta de som medverkar och fungera som en slag samtalsdrivare / frågeställare / psykolog. Det kan inte vara lätt och jag tycker att hon är modig. Om det är rätt sätt att göra det på? Vet inte.

Del två handlar om att vara medberoende i en kärleksrelation. Martin blev tillsammans med en tjej som hade ätstörningar och drogs in i ett djupt medberoende.

Han berättar att hans partner aldrig uttryckte att han behövde finnas där för henne, att hon aldrig krävde det, men han tog själv på sig det ... känslan av att det inte fanns någon annan som skulle 'rädda' henne.

"Jag inbillade mig att det var det hon behövde", säger Martin och reportern frågar: "Du tog på dig hennes liv?".

Jag känner igen mig så det gör ont. Hans ord kunde ha varit mina en gång i tiden, men då handlade det om alkohol och droger (inte för mig, utan för min pojkvän).

Även i de andra personernas berättelser i Djävulsdansen kan jag känna igen fragment. Jag var ung, han var ung och även om det aldrig gick så långt innan det tog slut känner jag igen mig i resonemang långt mer än jag kunnat ana.

Men ändå. Att kunna höra på stegen om han druckit, se på anletsdragen om han tagit en folköl. Att tycka att det var vidrigt att vara i kaosets centrum, men samtidigt - vem skulle hålla fast honom när han var på väg ut genom fönstret, om inte jag. Vem skulle ta upp det krossade glaset innan han trampade sönder sig i det? Vem skulle leta efter honom i gryningen när han inte kommit hem?

Om inte jag.

För mig stannade det där. Inte för andra. Arbetar med en lång text på jobbet med ord om slag och hot och domar och annat som händer här, ibland oss.

Samtidigt som jag sitter djupt försjunken i texten hör jag glas krossas, men registrerar det knappt.

När jag tittar upp och ut ser jag att allt inte är som det ska i en lägenhet över gatan. Ett bord, halvvägs ut genom fönstret. Senare, ett par armar som sträcks ut bland vassa skärvor. Puttar ut bordet. Det är ungefär då vi ringer polisen. Jag ser fler händer, som också slår i glassplittret och håller andan. Vet vad slag mot rutor kan göra med människoarmar.

Det blir stort pådrag och det tar tid att få ut människorna ur lägenheten. Jag känner mig beklämd, och tänker på bråk och droger och människor som behöver hjälp.

Allt jag tagit del av på sistone blandas samman.

I dag har jag hörts som vittne av polisen. Och igen: För mig stannar det där.

Inte för andra.

Treehotel i bilder

* * *

Skrev ett reportage från Treehotel och glömde sedan bort att visa fler bilder här.

Det var i alla fall en fin minisemester på tu man hand.

Först checkar man in på ett pensionat i trettiotalsstil, där man också äter frukost och middag om man önskar.

Sedan får man en karta för att hitta sitt hotellrum, och så travar man iväg efter skogsstigen.

Det här var utsikten från vårt hotellrum.

In kom vi via denna ingång.

Sex meter upp i talltopparna, sju ton tung koja.

 

Som om det inte var högt nog hade vi en takterass uppepå.

Det här hotellrummet heter ... fågelboet.

En av bastubyggnaderna, med grästak ...

... och uteplats mitt i skogen.

Men favoriten utifrån är nog spegelkuben.

Ufo:t, såklart.

Andra bastun.

Spegelkuben, igen.

Tillbaka vid "vår" stuga. Innan middagen tog vi en liten vinflaska och en öl från minibaren. 

Tittade på utsikten och kände hur kojan svajade i vinden.

Promenerade genom mörkret, hand i hand tillbaka till pensionatet. Åt en trerätters middag med norrländska smaker (svamp, vilt och hjortron) innan vi kröp ner i hotellsängen och såg ett avsnitt av Sons of anarchy via hotellets wifi. 

Mätta i magen, glada i själen. Och wifi sex meter upp i talltopparna.

Så kan man också spendera en lördag.

Jobb som berör

* * *

Jobbhöst. Så är det. Många tankar och idéer och saker vid sidan om det vanliga. Utmaningar, sådant som får mig att lyfta blicken. Och även om axlarna åker upp och huvudet myllrar ibland så för det något gott med sig.

Fick post med en äldre text, nu nypublicerad i en specialtidning. Skrev om en ung tjej med epilepsi, en sådan epilepsi som slår till hårt och ofta och som tagit bort hennes möjlighet till ett vuxenliv. Sällan har jag skrivit en artikel som engagerat så.

Förra gången texten var publicerad åkte jag till Frankrike tätt inpå och direkt jag kopplade upp mig på wifi fick jag mejlförfrågningar om kontakt. Så även denna gång.

Så rullar den här veckan på. Siri dansar balett ikväll, jag tänkte renskriva lite anteckningar under tiden - och imorgon får jag mina första korr från redigeringskursen jag är inne och gästlärar lite i. Och så det vanliga, såklart.

Hej vecka. Du blir intensiv. Och rolig.

Klunganfredag

Fotograf: Patrick Näslund

* * *

Det blev en fin kväll i går. Mötte upp min man vid matvarubutiken och handlade tapas tillsammans. Lämnade kvar cykeln i regnet på jobbet och följde med i bilen hem. Åt middag vid tända ljus innan vi begav oss till Christinasalen och Klunganföreställningen "På rätt sida om okej".

Såg deras "Det är vi som är hemgiften" i Luleå får några år sedan och baserat på den upplevelsen såg jag verkligen fram emot kvällen. "På rätt sida ..." kändes inte riktigt lika mörk, även om vissa scener får skrattet att fastna och för det mesta (kanske hela tiden) finns det en svärta därunder.

Men framför allt är det så otroligt skruvat och bra. Och hur de använder kropparna och gångstilar och gester, det är faktiskt helt fantastiskt. Sedan blir jag glad, för att Klungan med deras karaktärer och skruvade humor faktiskt lockar så mycket publik. Det känns liksom bra för mänskligheten och mitt hjärta.

Sedan åkte vi till mormor och hämtade Siri, som fredagsmyst där. Jag fick ett glas rödvin och vi satt och pratade och åt ost och oliver. Sedan tror jag hela familjen låg i sängen före elva.

En fredag med många-bitar-som-ska-synka på jobbet. Och så en fantastisk kväll, med middagsdejt med maken, teater, skratt och en stund hos mamma och hennes sambo.

Och så en helg på det.

Underbart.

Filter.

* * *

Om jag finge önska något enkelt nu, så vore det en vecka ledigt. För att tänka färdigt tankar och få de saker jag vill skapa genom fingrarna. De recept jag vill laga i skålar.

Som att de samlar tyngd, när de inte får släppas fria. Även kreativiteten i huvudet i sig är härlig, så gör den mig frustrerad just nu. (I suddig bakgrund på bilden här ovan, några projekt som är tänkta och halvt påbörjade - lite kända på sådär.)

Det där filtret som jag ibland skulle behöva stänga av. Fast mest är jag ju glad att jag har det.

I går; Föräldramöte på skolan och jobbrek, i kväll bokklubb. Fina kvällar. Stjärnhimmel, och kallare ute. Ny hårfärg, inte lika rött nu. Det känns bättre än på länge.

Och i morgon väntar en fredag på mig. Middag med min man, teater med Klungan och ett gästinhopp som examinator på Institutionen för konst, kommunikation och lärande.

Annorlunda och lika bra

* * *

När jag skulle cykla från jobbet igår ringde en skolkompis mamma och frågade om Siri kunde följa med dem hem och äta middag för att sedan göra gemensam sak till måndagsbaletten.

Istället för att ta omvägen till fritids cyklade jag hem, åt snabb middag och så tog vi på oss arbetshandskarna för att plocka ihop alla kvistar efter nedklippningen av häggmispeln runt huset.

Det var skönt att komma ut och jobba. Jag kände mig stark och ganska frisk i rygg och armar, inte rädd för att få nackspärr. Fann två igelkottsbon. De trivs i häcken kring gården.

Pratade med våra grannar, som precis fått sitt första barn och som var ute på kvällspromenad. Grattade och pratade namn och sömn och sådant som hör till. Glad över småprat med grannar, sådär vardagsfint. När jag ser dem promenera iväg, hon och han, barnvagn och hund - så ser jag mig själv. Så har jag också gått.

Nu har jag en stor flicka. En som går tvåan, som följer vänner hem och åker på balett. Jag kan gå ut och jobba i trädgården i någon timma innan hon är hemma.

Skillnad i vardagen. Annorlunda. Och båda är lika bra.

Kökssöndag

* * *

Hemmahelg. Här vid köksbordet.

Och den nya sängen! Som att sova på hotell, den känslan när man klättrar upp i sängen. Fast det här är ännu bättre, för det är hemma. Och nya grårandiga satinsängkläder därtill. Fluffiga kuddar ... bättre blir det inte.

Sov till strax efter åtta i dag. Har förberett en del av veckans mat; Bönpasta- och kycklinggratäng med keso, tomatsås och mango chutney. Köttfärs med krossade tomater och röda linser i rullade boveteplättar, ugnsgratinerade med ost innan servering. Lax med quinoaröra med tomater (igen!), oliver, chili, sardeller och kapris.

Känns som en rikedom att ha maten vilande i kylskåpet.

Siri har lekt med vänner, och varit på yoga. Jag har sprungit intervaller i hästskon på Grisberget och där emellan har vi betat av en massa 'borden'. Och det känns skönt inför arbetsveckan.

Snart: Fargo och te. Och sedan en natt i en av de mest omtänksamma gåvor jag fått: Sängen.

Cupcake-lördag

* * *

Hemmalördag med fix.

Siri har haft en vän här. De har plockat av sommarens sista blommor till mig.

De har också hunnit leka utomhus en hel massa och så tog de sig ett gemensamt bad i badkaret.

Och så har de bakat cupcakes. Tunga, gedigna med mycket mörk choklad.

Men det viktigaste var förstås dekorationerna.

Vi åt lunch och fikade utomhus. Ljuvligt. Jag slog till på keso och kesella med rivet äpple och banan (och lite mörk choklad som jag smugglade undan från bakningen) medan de andra mumsade på bakverken.

Självklart packade vi försiktigt ned vår bakande gästs skapelser när det var dags för hemfärd. Hon planerade att äta alla själv, vid valda tillfällen.

Torsdag & lampa nummer två

* * *

Har gått på nervösa ben idag, varit med om en ny situation som journalist.

Jag är innerligt ödmjuk inför mitt arbete och vad människor väljer att dela med just mig.

Sedan kom jag hem mjuk i själen, värmde broccolisoppa och fick gå på spa-behandlingar i min dotters rum. Nu sitter jag med nymålade tånaglar och nymasserad rygg och känner mig omgiven av kärlek, efter en fin torsdag som jag hoppas kunna förvalta väl.

(Lampan är en omgjord hängande bygglampa från Clas Ohlson, där jag skruvat bort gallret och sedan har jag tråcklat ner den i en gammal del till en byggställning.)

Dimma

* * *

Det var igår vi vaknade upp till dimma. Trädgården inbäddad i ett mjukt, snällt ljus. När vi cyklade till skolan såg vi knappt vägskyltarna framför oss. Husen insvepta, gömda.

Idag är det mulet, men utan dimma.

Jag har dimma i ögonen. Trött efter en halvdåligt soven natt.

Torsdag, och jag har en intressant dag framför mig.

Ikväll har jag tid på min dotters hemma-spa. Och kanske, kanske kommer vår nya säng idag.