Text / bild

* * *

Ibland som ensamredaktör kan man känna sig rätt ... ensam. Osäker på om man väljer rätt vägar. Därför betyder respons oerhört mycket. Idag har jag fått mejl och kommentarer som verkligen rör mig som journalist. Det känns som att landa i ett mjukt hav av omtanke. Oj, vad jag är glad för det.

Bilderna till dagens reportage ser ni ovan. Och så här börjar texten som jag har fått förtroende att skriva:

"Jag ville bara överleva natten"

Vi skummar en artikel i tidningen. Ett kort referat från en rättegång.

En man med kriminellt förflutet, dömd för grov kvinnofridskränkning.

Ord som slagen , sparkad och bränd med cigaretter .

I en av dessa texter från förra året är hoten och misshandeln sammanfattade i elva åtalspunkter, men enligt åklagaren bara en liten del av vad kvinnan verkligen utsatts för.

Ett våld så frekvent att det är svårt att ange när och vad som hänt.

"Vågar du sova?"

Det du läser just nu – är berättelsen om vad som hände bakom tidningsrubriken.

Vi ska ta oss till början av händelseförloppet, för att försöka förstå.

Men vi börjar i kaos.

Det är natt över småstad och andra dygnet som Jennie, en medelålders tonårsmamma, hålls inspärrad i sin lägenhet.

På dagarna får hon inte gå till jobbet, om nätterna håller mannen som hon haft en kärleksrelation med henne vaken.

När hon slumrar till blir hon väckt. Han visar en kvällstidningsartikel om en man som dödat sin kvinna när hon sov och frågar: ”Vågar du verkligen sova?”.

Kommer polisen ?

När mannen går ut på balkongen för att röka tvingar han Jennie att sitta i en fåtölj precis innanför dörren, så att han ser vad hon gör.

Snabba fingrar på mobildisplayen. Hon hinner precis få iväg ett sms till en familjemedlem och radera det innan han kontrollerar vad hon gör.

Hon säger att hon surfar.

Sedan väntar hon.

För i meddelandet ber hon om polishjälp för första gången.

Utan att veta om hennes ord gått fram, utan att veta om mottagaren sover och inte hör plinget väntar hon.

Lyssnar efter fotsteg i trappuppgången.

Till sist ringer polisen på dörren.

Det är början till ett slags slut på Jennies berättelse.

Om han återvänder

En berättelse som leder fram till skyddad identitet, med en handlingsplan som säger hur hon ska lämna sin bostadsort för att aldrig återvända om han syns till igen.

Det här är en text om blixtkärlek, och om hur våld och hot nästlade sig in och blev en slags normalitet. Det handlar också om hur samhället ställde upp för Jennie när hennes liv blev polissak.

Det är en lång text, för en sådan berättelse kan inte göras kort.