#djävulsdansen

* * *

Jag vet inte exakt mitt förhållningssätt till det reportern gör, men eftersom jag inte kan sluta tänka på det så väcker det antagligen något i mig.

Det handlar om journalisten Ann Söderlund i första programmet av SVT-serien Djävulsdansen. Hon och Sanna Lundell har gjort en serie i tre delar om att vara anhörig.

Personligt, snyggt, intressant och viktigt.

I den första delen, som handlar om att växa upp med en missbrukande förälder, träffar alltså Ann Söderlund en ung man som levt med en missbrukande pappa. De har inte setts på ett antal år, berättar han. Längre fram i programmet träffas de igen, far och son. Pappan är drogfri sedan nästan ett år och genomgår behandling.

När de träffas för första gången, för att börja reda ut alla knutar och för att på något sätt kunna gå vidare, är det journalisten Ann Söderlund som är med dem.

Jag försöker tänka mig själv i den rollen, att både göra tv, stötta de som medverkar och fungera som en slag samtalsdrivare / frågeställare / psykolog. Det kan inte vara lätt och jag tycker att hon är modig. Om det är rätt sätt att göra det på? Vet inte.

Del två handlar om att vara medberoende i en kärleksrelation. Martin blev tillsammans med en tjej som hade ätstörningar och drogs in i ett djupt medberoende.

Han berättar att hans partner aldrig uttryckte att han behövde finnas där för henne, att hon aldrig krävde det, men han tog själv på sig det ... känslan av att det inte fanns någon annan som skulle 'rädda' henne.

"Jag inbillade mig att det var det hon behövde", säger Martin och reportern frågar: "Du tog på dig hennes liv?".

Jag känner igen mig så det gör ont. Hans ord kunde ha varit mina en gång i tiden, men då handlade det om alkohol och droger (inte för mig, utan för min pojkvän).

Även i de andra personernas berättelser i Djävulsdansen kan jag känna igen fragment. Jag var ung, han var ung och även om det aldrig gick så långt innan det tog slut känner jag igen mig i resonemang långt mer än jag kunnat ana.

Men ändå. Att kunna höra på stegen om han druckit, se på anletsdragen om han tagit en folköl. Att tycka att det var vidrigt att vara i kaosets centrum, men samtidigt - vem skulle hålla fast honom när han var på väg ut genom fönstret, om inte jag. Vem skulle ta upp det krossade glaset innan han trampade sönder sig i det? Vem skulle leta efter honom i gryningen när han inte kommit hem?

Om inte jag.

För mig stannade det där. Inte för andra. Arbetar med en lång text på jobbet med ord om slag och hot och domar och annat som händer här, ibland oss.

Samtidigt som jag sitter djupt försjunken i texten hör jag glas krossas, men registrerar det knappt.

När jag tittar upp och ut ser jag att allt inte är som det ska i en lägenhet över gatan. Ett bord, halvvägs ut genom fönstret. Senare, ett par armar som sträcks ut bland vassa skärvor. Puttar ut bordet. Det är ungefär då vi ringer polisen. Jag ser fler händer, som också slår i glassplittret och håller andan. Vet vad slag mot rutor kan göra med människoarmar.

Det blir stort pådrag och det tar tid att få ut människorna ur lägenheten. Jag känner mig beklämd, och tänker på bråk och droger och människor som behöver hjälp.

Allt jag tagit del av på sistone blandas samman.

I dag har jag hörts som vittne av polisen. Och igen: För mig stannar det där.

Inte för andra.