Tankefredag, hemmalördag

* * *
I fredags skrev jag:

Ena foten på skolan, andra på jobbet. Och en tånagel hemmavid. Ungefär.

Roddar ihop delar att ett jobb som händer ikväll, pratar med fotografen och tänker tillbaka på förra gången jag besökte samma kafékväll.

Det var något år sedan och jag minns hur jag tilltalades av gemenskapen. Att människorna där hade en naturlig och självklar (och mysig) samlingspunkt. Att inte behöva ringa och styra ihop, utan att man kunde sammanstråla där, vid ett ungefärligt klockslag.

Det här var väl i en tid när jag kände mig ensam om kvällarna. Olika jobbtider och allt detta kokades samman och blev extra tydligt i mig vid det tillfället.

I dag har det regnat dagen igenom, det är fredag, och när jag åker hem ikväll väntar min familj på mig. Maten är handlad - säkert nära på klar när jag kliver innanför dörren. Jag har en stilla förväntan inför helgen. Tillsammanstid. Tid att landa.

Och så ska jag fira mig själv. Sista helgen som trettiofem. Det känns bra. Ett värdigt hurra för livet - och för mig själv ...

Lördag:

... och vi har gjort ungefär det som syns på bilderna ovan. Siri har sträcksett tv-serie på Netflix och pärlat och vi har skrotat på. 

När man är tillsammans, men ändå gör var sitt.

Jag har fixat en lösning på ett fult kabelproblem, enkelt med väldigt bra utdelning. Bästa pysslet.

Jag har gjort i ordning mellanmål inför nästa vecka och bakat lite inför mina kalas imorgon. Klockan är närmare midnatt, och nyss stod jag och plastade in pajer fyllda med äpplen från träden utanför och skrev ner frågor inför en intervju till veckan.

Gör sällan det, skriver frågor. Men nu tänkte jag på några som jag gärna ville ställa.

Hemmahelg. Kanelpudrigt kök, svart bläck i köksblocket; frågor om liv och livet när döden nosar en i hälarna.

Det märks att jag sov till nio i morse, den här tiden brukar jag sova.

Inte skriva frågor och lyssna efter regnet, som nu har tystnat.