onsdag, september 25, 2013

I cykelkorgen


Andas. Behöver tydligen påminna mig själv.



Utkast, skrivet för någon vecka sedan

//


I cykelkorgen ligger plastlådan med Super-Charlie på kvar. Jag tog den från kapprummet på skolan, min dotters hyllplats. Kvar inuti ligger gårdagens avplockade vindruvsträd kvar.

Jag har cyklat med min dotter genom en snäll septembermorgon. Hon, för första gången med dubbelglugg i nederkäken.

Vi har kramats i korridoren och jag har tagit den långa vägen efter vattnet hela vägen till jobbet.

Andats in hösten, rakt ner i mina lungor. Bäddat om insidan med bladguld och ockra.

Så kanske jag kan ta ett andetag efter ett andetag genom dagen.

Min kropp påminner mig. Tunga, tröttgråtna ögon, utan att de egentligen fällt några tårar. En ömmande handled efter en venkateter. En värkande mage efter kameror.

Ett molande inre liv. Eller finns det något liv där? Det är väl just det som är problemet, att inrelivet inte lever.

Jag lyfter upp min skinnväska från cykelkorgen.

Kvar ligger Super-Charlie.

Min förstfödda, som för alltid kommer att vara min enda födda, var för stor när Super-Charlie blev bok.

Och något mer eget barn, kanske jag aldrig ska få läsa för.




Ja. Jag har åkt till Sunderbyn. Jag har blivit omhändertagen av en narkossköterska med vänliga ögon och samma snälla, goda dialekt som en vän till mig. Han skojade när han skjutsade min säng, och sa att jag fick ligga ner så att han kunde köra rally.

Jag har flyttat över från sängen till operationsbritsen. Jag fick den där venkatetern i handleden.

Det var svårt, för jag var iskall med små blodkärl.

Jag fick alla värmefiltar de kunde avvara.

Så fick jag somna medan jag räknade till tio. Jag tror att jag hann till tre och tänkte att det inte skulle fungera.

Och när jag vaknat och Markus åter satt vid min sida. När vi druckit kaffe och mitt huvud bara var halvluddigt så pratade jag med läkaren. Där i sjukhussängen satt jag. Bakom en skärmvägg, och egentligen spelade det ingen roll om bara vi, eller alla andra i rummet, hörde.

Men orden var till mig. Och det ser inte särskilt hoppfullt ut.

Nu skall de tala om mig på ett möte. Flera läkare samlade.

Och det ser inte hoppfullt ut. Finns inte mycket att göra.

Men.

Jag är inte sjuk. Jag är inte sjuk alls.

Detta fäster jag mig vid.

Även om förhoppningen att kunna få något fler barn, är liten just nu.

12 kommentarer:

Malin sa...

Dina ord går rakt in i hjärteroten.
Varmaste Kramar till dig <3

Mia sa...

Du skriver så otroligt vackert. Sorgligt men vackert. Du har en sådan känsla i dina texter att det är omöjligt att inte bli berörd.
Jag brukar undvika känslosamma saker (filmer, böcker etc) men jag kan inte sluta följa din blogg för du har ett sätt att utrycka dig som ingen annan har. Som att det som är inuti hamnar utanpå även fast det inte alltid handlar om något så personligt som detta. Konstigt sätt att förklara det på men jag tycker att du har något väldigt unikt i ditt sätt att utrycka dig i skrift. Jag hoppas att du vet om det.

Sara sa...

Kram till dig!

Victoria sa...

Dina ord berör. Men tänk på att man lever på hoppet hela livet ut. Allt kan kännas hopplöst, men inom en brinner det alltid en liten låga. Och när man minst anar det kan den lågan blossa upp. Man vet bara inte när.
Varma kramar till dig , Mari!

Anonym sa...

Jag håller helt och fullt med Mia som skrev tidigare... Har inga fler ord att fylla ut med...
Kram Anna från Skellefteå

Anonym sa...

Stor kram till dig! Blir så berörd...

Ida sa...

Skickar en värmande kram ❤️

Elin sa...

Åh vännen! Skickar en lång kram.

Tant Grön sa...

Du skriver så vackert! Jag blir så berörd för det går rakt in i hjärtat!

Mari sa...

Tack för era fina ord, de värmer <3

Lisa sa...

Å Mari.....vad jag hoppas att du en dag ska få det du längtar så efter! Man får vara glad och ledsen på samma gång, glad över att vara "frisk" och ledsen över nåt som saknas....kram till dej!

Erika sa...

Jag förstår hur du känner inför detta att inte veta om man någonsin kommer att ha den förmånen att uppleva ett barn till i familjen. Våran Z var min åttonde graviditet, men inte den sista. Han är vårt enda barn och så otroligt älskad. Läkare har kallat honom ett litet mirakel då oddsen på pappret har legat på 50/50 men som i verkligenheten ser än sämre ut. Vi har dock fått en förklaring (till slut) till varför det ser ut som det gör för just oss och det lindrar lite, fastän det många gånger känns otroligt orättvist. Vi skulle så gärna, precis som ni, vilja ha ett syskon till Z men vi får se om vi får uppleva ett mirakel till eller acceptera situationen och glädjas med alla som slipper denna kamp istället.
Jag skickar mina varmaste tankar till er och hoppas innerligt att det blir som ni önskar. <3
/Erika