lördag, september 14, 2013

Navelskåderi

Ibland kan man söka efter logik. Fundera, känna, resonera med sig själv.

Argumentera, rannsaka.

Jag har gjort det så länge nu, av flera anledningar. En av dem är min rygg.

Två gånger har jag varit på smärtkliniken. Fått många bedövningssprutor och känt mig väldigt mycket bättre.

Kanske jag får lägga ner varför ett tag och bara försöka göra smärtorna mindre. På tal om varför så ska jag ta reumatismprover nästa vecka, men jag tror inte att det kommer att ge något svar. Mer ytterligare en sak att utesluta.

Tidigare i veckan var jag på en alternativ behandling för mitt onda. Ibland får jag känslan av att mitt skal, mitt hölje, redan är använt. Att jag fått en gammal persons kropp.

I alla fall så var jag i det där sköna tillståndet mellan sömn och vakenhet och det låter säkert flummigt, men det är den stunden som jag talar till mig själv.

Som att själen talar.

Inte det där med logiken, med resonemanget. Utan den äkta känslan, från hjärtat.

Min egen ärliga röst och vilja. Den som redan vet.

Och det känns som om jag förstod. Och slöt fred med mig själv på så många sätt.

Jag ville sluta fred med mig själv.

Min onda rygg har fått mig att stänga av, utesluta, dela upp. Jag har flyttat min själ, från kroppen till ... ja, jag vet inte ... huvudet kanske. Som ett smärtorna gjort att jag flytta ut, för att slippa känna. För att orka.

På samma sätt kan jag känna om magen. I så många år har jag varit svullen. Jag har valt bort många klädesplagg, på grund av just det. Och så har jag varit orolig att folk ska tro att jag är gravid, att jag ska få den frågan - dubbelont.

Men sedan jag slutade äta gluten har jag inte det problemet längre. Och jag inser att jag kan flytta ner i magen igen.

Det är en skön känsla. Att vilja vara i sin egen kropp. Det har ingenting att göra med det yttre utan handlar om det inuti.

Och så en sista sak, för nu.

Jag har, precis som många andra, delar av min kropp som jag är mer och mindre nöjd med. För mig är det låren, som jag i tvivelstunder har komplex för. Inte så att jag vill bli smalare, men de har känts som stockar jämfört med resten av mig. Och jag har vetat att det skulle finnas en nyckel någonstans, något som skulle trilla ner i mig och få mig att förstå, acceptera och sluta bry mig. Jag har försökt resonera och argumentera med mig själv. Men jag har väntat.

Och det kanske låter märkligt, men jag förstår nu. Jag förstår att mina ben behöver vara så starka för att bära upp det svaga övre. Den dåliga magen, den onda ryggen. Huvudvärken, örontjuten, ländryggssmärtorna, trycket från bröstryggen, nackspärren, muskelkramperna.

Det är klart att man behöver jorda för att klara av det.


5 kommentarer:

Sarah sa...

Jag tycker att dina välformade, starka och muskliga lår är sjukt snygga!

Anonym sa...

Instämmer med ovan, det jag sett av dem.
Och tänker också att ur det onda kommer alla dina vackra ord och iakttagelser. Att det där goda och onda aldrig verkar finnas utan varandra.

Kram! / Maria (maraja81)

Anonym sa...

Har hört talas om något i Haparanda. En klinik eller liknande som tydligen är helt suveräna på smärta. Kommer tyvärr inte ihåg namnet. Kanske värt kolla upp!
Har en kund som prövat. Hon har haft problem med sin nacke flera år. For dit och blev smärtfri!

Anonym sa...

Vilken tur att du hittade just den nyckeln. Såg dig i Piteå, och inte för att jag närskådade just dina lår, men du är faktiskt så smal att man tittar två gånger. Väldigt fin är du och en förebild för mig som också vill bli supersmal.

Mari sa...

Tack Sarah ;)

Hej Maria, visst är det väl så - det gäller att hitta en balans. Låter enkelt, men ack så svårt ibland! Kram.

Jag ska lägga smärtklinik i Haparanda på minnet. Tack för tipset och omtanken.

Ja, det kändes som en oerhört värdefull upplevelse. Så mycket som bara "klickade". Nästa gång får du säga hej till mig : )