* * *
Jag hade sådant flow senast jag tränade. Jag lyfte tyngre vikter än tidigare med mina armar, kände att jag vågade lägga på. Fick inte heller ont i rygg eller nacke sedan. Härlig känsla, och helt oväntad.
Det slog mig, när jag stod där i hemtama gymmet på jobbet: Att träna är att upptäcktsresa sig själv.
Nu ett tag har jag inte haft något särskilt mål med mina rörelser. Funderar över att jag egentligen aldrig tränat målinriktat med fokus på att bli av med min kroniska värk, även om det såklart hela tiden är en del av min fysiska aktivitet. Anledningen till det är att jag i så fall skulle måsta erkänna hur stor plats värken tar i mitt liv, och det har jag ingen lust med.
För mig har träningen bara varit kul på sistone. Kul och lite planlöst. Styrketräning med lättare vikter, lite löpintervaller och kortare yogastunder några kvällar i veckan. Jag hittar vad som triggar ryggen och vad jag klarar av.
Men så sist, när jag stod där i gymmet och lyfte tyngre och kände mig starkare visste jag plötsligt vad jag vill satsa på. Jag såg ett mål, ett sådant som gör mig lite nervös och glad. Nu ska jag läsa på och rådfråga, sedan tar jag sikte.
Uppåt.
2 kommentarer:
Låter fantastiskt spännande! Jag är själv lite planlös just nu! Fick ett nytt pass av de som äger mitt gym, lite crossfitlikt, men jag fick ont i knän av det, så just nu vilar jag från det och kör bara styrka.
Onda knän är inte alls kul. Här hemma har vi en med nackspärr, inte jag för ovanlighetens skull. Jag gillar ju crossfit-aktiga pass men nu undviker jag faktiskt det. Även om jag tycker att jag är bra grundtränad går det så fort att det är lätt att trigga svaga punkter i kroppen upplever jag. Hoppas du själv hittar en röd tråd snart, det blir ju liksom roligare att träna då! Kram.
Skicka en kommentar