Följ mig genom 4,2195 mil

* * *

Dagen innan jag ska springa mitt tredje maraton åker jag
och min familj till mässområdet nära Stadion i Stockholm.
Det är en solig dag och jag hämtar snabbt ut min nummerlapp
och mitt chip som jag ska fästa på skon. Utanför står ledarbilen
och Siri skriver en heja-hälsning ovanför en sidoruta.

Det börjar kännas.

Att jag ska göra något speciellt.

Resten av dagen promenerar vi i ett soligt Stockholm.
På kvällen byter vi om och äter middag på Miss Voon.

Jag tar på mig långklänning och lockar håret, som
kontrast till kompressionstights och salt svett.

Siris efterrätt var magisk!

- - - -

Och så kommer dagen som jag tränat för de sista fem månaderna.

Jag vaknar med väckaren och äter frukost vid åttatiden.
Extra mycket havregrynsgröt med rivet äpple. Stekt ägg
och majskaka och ost. Dricker äppeljuice och kaffe. Fyller
på med Resorb både kvällen innan och på morgonen.

Känner mig lite nervös och peppad.

Väljer kompressionstightsen istället för shorts
och velar mellan linne och långärmad tröja.

Fäster chippet och gör vänster sko redo att mäta mina mellantider.

Packar mellanmål och kramar min familj hejdå.

Tar bussen mot startområdet och kliver av en bit ifrån.
Från alla håll strömmar löpare in. Någon sparar på krafterna och
åker el-sparkcykel. Det är rätt tyst i luften, trots alla människor.

När jag går mot området ser jag en flagga med
Marathontjejer-loggan på. Jag är med i deras Facebook-
grupp och går dit och pratar med en före detta jobbarkompis
syster som ska springa. Det blir en trevlig stund innan jag
väljer att gå vidare för att vara ensam och fokusera.

Bestämmer mig för linne. Lämnar in min fina rosa löpartröja och
skickar ett sms till Siri så de vet vilka kläder de ska spana efter.

Vid elva går jag mot min startfålla. Där är det luftigt med
människor än så länge. Jag stretchar, försöker hålla mig undan
blåsten. Besöker en bajamaja med en halvtimme kvar. Redo.

Folk strömmar till. Snart är det dags för de snabbaste
startgrupperna att dra iväg. Peppig musik i högtalarna,
funktionärer som dansar. Handklapp och hurrarop.

Tio minuter senare är det vår tur. Det är något speciellt
i luften och jag känner mig rörd innan jag stänger
ute känslorna och börjar springa.

Det tar ett tag att hitta andningen, men trots att jag delar gator
med runt 13 000 andra löpare är det aldrig trångt. Det finns
alltid en lucka att passera igenom när det känns rätt.

Försöker att inte kryssa mig fram längs banan, det blir så många
extra meter. 4 mil 2 kilometer och 195 meter räcker gott.

Vädret är småkallt och det regnar ibland och blåser,
men solen vill också komma igenom någon gång.

Jag springer på och håller min tänkta hastighet, inte genom
att pressa, utan genom att låta kroppen jobba som den vill.

Dricker sportdryck vid alla kontroller
och tar en kolhydratgel varje halvtimma.

Det är så fint att springa genom Stockholm. Jag känner
igen mig i stort sett överallt och blir så glad när Siri och
Markus står och hejar på mig. Min vän Hanna har till
och med gjort en skylt, och det känns fint i hjärtat.

Det känns också viktigt att high five:a Maratonpetra som står
och hejar. Hennes ord kring löpning har betytt så mycket för mig.

När jag kommit halvvägs belönar jag mig med ett
toabesök. Annars springer jag loppet igenom. Tidigare
gånger har jag tänkt "springa" men upptäckt att knoppen
bestämt "gå". Det har varit en kamp i hjärnan. Men den här
gången är hjärnan pigg och jag sätter en fot framför den
andra gång på gång utan att gå. Jag är liksom med hela vägen.

Innan loppet har jag bestämt mig för att samla energi.
Varje gång jag lägger märke till något speciellt hör jag samma
ljud som när Supermario får ett extraliv i spelet. Det kan vara en
rolig skylt, en festlig tröja, en speciell springstil, eller en hund vid
vägkanten. Allt jag vill ska ge mig energi, ger mig energi. Jag letar
aktivt efter roliga saker och det hjälper mig att ha kul på vägen.

Lyssnar på musik periodvis, men pausar ofta
för att höra hejarop och musik efter banan. Vid
trettio kilometer tänker jag att det är nu loppet börjar.

Jag springer i en lång biltunnel. Bilarna i andra körfältet
ligger på tutorna, det är mörkt och mullrar och det är sjukt
häftigt. Technomusik i öronen. Jag känner mig som en
tysk maskin som aldrig slutar fungera.

När jag kommer ut ur tunnel öser regnet ner och
jag tänker, jag står över detta. Jag bryr mig inte. Regnet
ger härligt syre och jag matar på. Stark. Stabil.

Ju längre loppet går desto mer känner jag hur
fingrarna sväller. Tillslut känner jag vätskan skvalpa
i handflatorna. Får knappt av mig ringen efteråt.
Men fötterna gör inte ont. Egentligen gör ingenting ont.

Det är bara stelheten som tilltar mer
och mer för varje kilometer som går.

Vid trettionio börjar det vara jobbigt. Men då dyker min
kompis Pierres fru Anna upp och hejar. Det är så oväntat och
hon gör det så helhjärtat att det tar mig ända in mot mål.

När jag läser en skylt där de står "tusen meter kvar
till mål" tänker jag att "jaha, det här klarar jag".

Och det gör jag.

Sista biten går snabbt i mitt huvud. Jag njuter
av att bara vara några steg ifrån Stadion. Att veta att
min familj ska finnas där och heja på mig.

Och där står de. Jag vinkar, segerviss. Trycker på med
mina sista krafter. Halvvägs efter banan mår jag illa, men tänker
att det är okej att må kräkilla den sista biten. Det klarar jag.

Springer i mål och låter alla känslor jag inte låtit mig själv
känna komma ikapp. Det är inte ren glädje, inte ren smärta
eller något annat. Det är en blandning av allt och jag tillåter
mig känna just det medan jag får min medalj kring halsen.

Letar mig vidare mot uppsamlingsområdet. Så kommer de.
Markus och Siri, som själva gått en kvarts mara för att heja på
mig. Som kört mig 170 mil för att jag ska få följa min dröm.

Att träffa dem betyder allt.

Jag känner mig så nöjd. Med mitt tankearbete. Med att
min plan höll. Med att jag var med mentalt hela vägen.
Och med att jag sprang under min drömgräns. Nästan tio
minuter tillgodo hade jag och det känns helt, helt fantastiskt.

Tredje gången gillt.

Och jag känner mig som en löpare.

Jag är en löpare.

~ jag är en sådan som springer maraton.