* * *
Vi firade vacker nyårsafton och på tolvslaget skådade vår dotter fyrverkerier ute med kompisar, medan jag stod med armarna om han som jag älskar. En stund senare kom hon in, kall om kinderna och gav oss en innerlig familjekram. Känns som en fin liknelse av livet, ett barn som växer och blir mer självständigt.
I dag har vi sovit länge, jag och Siri har yogat och sedan tog vi en promenad till gårkvällens värdfamilj för att äta lunch och hämta bilen. Nu har vi avverkat "Girls just want to have fun" och middag i form av pad thai. Åsterstoden av dagen blir vikt till "Kändisbarnvakten" och "Bron".
Och sedan tänkte jag passa på att dryfta en bok jag läste för ett tag sedan.
Jag kan inte skriva om det här ämnet utan att brottas med tankar om att det "blir för flummigt". Men jag ser det inte som sanning eller inte-sanning, jag ser det som en tankelek.
Boken "Själarnas resa - fallstudier om livet mellan liven" av Michael Newton gav mig så mycket tröst och tillit att jag ändå vill skriva om den.
Jag fick boken rekommenderad för mig, och har alltså läst den med stort intresse.
Michael Newton bor i Kalifornien och är filosofie doktor i något som heter 'counseling psychology' och certifierad hypnosterapeut. Han har utvecklat speciella regressionsterapier för att klienter under hypnos ska kunna nå bortom sina tidigare liv. Till minnen av existensen mellan de liven.
Jag har på lek testat hypnos och rest i vad som skulle kunna vara tidigare liv. Inte på blodigt allvar, och med insikter jag inte behöver värdera - men som ändå gett mig stor förståelse för vissa saker i mitt liv här och nu.
Boken utgår från att vi alla är själar eller ljusenergi, och att vi väljer att återfödas i värdkroppar här på jorden för att lära oss saker. Utvecklas helt enkelt.
Om man bekantar sig med den tanken, så kan man kanske göra upp med en del livsproblem tänker jag. Som att när man är med som svåra saker ~ att någon man älskar blir sjuk, eller att man inte kan få det barn man så innerligt önskade ~ inte beror på "karma", att man inte är värd det, utan på att vi faktiskt har valt prövningar för att utvecklas.
Vi är i så fall inte heller på fel plats vid fel tidpunkt, utan på helt rätt plats vid helt rätt tidpunkt. För att lära.
Jag vet inte om jag kan applicera den tanken på riktigt svåra saker i mitt liv som ännu inte hänt, men idén hjälper mig med motgångar i vardagsformat. Vad kan jag lära mig på det här? En nyfiken tanke istället för ilska eller uppgivenhet.
I boken berättar klienterna om livet mellan liven. De beskriver en lättnad att få lämna den fysiska kroppens smärta när man dör, en sorg över att lämna människor man älskar samt en enorm frid att återförenas med själarna, eller ljusenergierna, som man hör ihop med i livet mellan liven.
Fallstudierna i boken beskriver att man i 'livet mellan liven' hör samman med andra, att man är en slags grupp eller familj som följs åt 'genom gränslös ärlighet och tillit'.
Tillsammans med någon eller några kan man välja att återfödas så att man lever med varandra, är nära vänner eller att man någon gång möts under jordelivet. Som att man träffar en person och bara känner att den är speciell för en.
En annan sak som intresserar mig är att studien visar att själen känner till värdkroppens utseende i förväg och alltså väljer det utseendet, ändå är till exempel nittio procent av amerikanerna missnöjda med sina kroppar.
Så mäktig är den medvetna glömskan.
Att samhället är så otroligt utseendefixerat orsakar mycket lidande, men också det sägs ingå i själens läroplan.
"Att leva i en skadad kropp beror inte nödvändigtvis på att vi har en karmisk skuld att betala för att vi skadat någon annan i ett tidigare liv. Som framgår av en fallstudier kan valet av ett nytt liv med nedsatt kroppsfunktion vara ett steg på vägen till nya lärdomar".
Boken går såklart många nivåer djupare. Men det jag tar med mig är en skön känsla av mening och frid. Acceptans och nyfikenhet. Och så känns det skönt att tro, att de som verkligen betyder något, lever kvar med oss även när vår tid på jorden just nu är slut.
