Passlistor, Kari Traa och matveckan

Jag skriver ofta lappar över mina pass. Anledningen är att jag lätt glömmer bort att räkna när jag blir lite trött i hjärnan. Har jag sprungit tre eller fyra intervaller? Det som tycktes kristallklart innan blir ett summelsurium i huvudet när jag blir slut. Då är det skönt med fusklapp.

I vilorna kryssar jag metodiskt. Bara det är en seger.

Siffrorna längst till höger är vad tiden på löpbandet ska visa. På så vis kan jag verkligen vara säker på att jag är rätt ute!

Här kan man uttyda: Tio minuters uppvärmning följt av två minuters vila. Sedan börjar själva passet som består av fem intervaller på vardera fyra minuter. Mellan varje intervall vilar jag två minuter (joggar). Till sist nedvarvning i tio minuter.

* * *

Det blev lite upp-och-ner. Om söndagar vill jag ju skriva om min träning och om måndagar om veckomaten.

Visst tränade jag igår och visst planerade och handlades veckomaten, men ja ... sedan försvann tiden i att läsa ut jättebraiga "Även tystnaden har ett slut". Politikern Ingrid Betancourt kidnappades av FARC-gerillan i februari 2002 och satt sedan fängslad i sex och ett halvt år. 2 321 dagar i djungeln. Hennes berättelse är sexhundra spännande och insiktsrika sidor. Hemskheterna är många, men den är skriven på ett sätt som gör den fullt hanterbar att läsa.

När jag läst slut bildgooglar jag hennes namn och fastnar i hennes vackra, upplysta blick.

Ja, sedan fanns jag som sidekick när min dotter utförde sitt första hela syprojekt. Rita mönster, klippa ut i tyg, nåla, sy, byta nål i symaskinen, trä tråd, sy i knapp ... ja allt gjorde hon själv. Fint att få vara med.

När det handlar om träningen är knäsmärtan är tillbaka, delvis. Jag känner tydligt att den kommer från musklerna på insida lår. Jag vet inte varför, men det gör mig lite mindre orolig.

Veckans mellanpass var förutom uppvärmning och nedvarvning en lång intervall på 50 minuter. Det var där jag började känna av knät och jag misstänker att hållningen ställer till det för mig. Att jag helt enkelt inte orkar "trycka fram" höften nog mycket utan blir lite "hukande".

Annars älskar jag fortfarande att ställa mig på löpbandet. Jag behöver inte hålla koll på vikter, plocka fram eller plocka undan. En annan småsak är speglarna och fönstren. Det är skönt att slippa se sig själv hela tiden, även om spegeln i styrkeövningar mest handlar om att studera tekniken, så är det ändå skönt att 'slippa'.

Jag springer. Går in i mental intighet, bara andas, kämpar. Känner mig lätt ibland, känner mig illamående ibland. Hittills har jag aldrig funderat på att skippa eller hoppa över ett pass. Jag liksom gör och njuter av att göra.

Sedan kommer jag tillbaka till känslan efteråt. Den härliga tröttheten av en urblåsning. Lite småvärk, en trötthet.

På tal om speglar och gym. Jag tränar för det mesta utan fler människor i närheten. Trots det är det lite roligare att springa i nya vinröda Kari Traa-tights med fina rosa sömmar och små reflexdetaljer.

När det handlar om maten är detta en slags pausvecka. Jag log när jag tittade ner i matvagnen på butiken igår. Den var inte representativ.

Jag har haft lite ont i magen sista veckorna, vet inte om jag känner av laktos eller vad det är,  så jag gör en liten snäll-med-magen-period och äter mest ägg, hårdost och kokosfett om man förenklar. Några dagars omstart och så får vi se. Resten av familjen har gjort en lista på mat vi annars sällan äter och det handlar om palt, pytt-i-panna och köttbullar och spagetti.

I veckan blir det utmanande intervaller, ett testlopp på femton kilometer och ett långt långpass. Det senaste möjligtvis på crosstrainer.

En tid hos min ryggbehandlare, som nu också blir knäbehandlare är bokad.