Att ge smycken till den man älskar

* * *

Den här helgen, har jag och min man varit tillsammans i sexton år.

Sexton.

Det svindlar och jag tänker att det är hela mitt vuxenliv. Jag tänker på hans skäggstubb och gråstickade tröja med halvpolo och dragkedja när vi träffades. Jag tänker på miniatyrbalkongen till vår första lägenhet, på när vi hämtade vår valp som doftade av bränd välling. På svåra saker vi gått igenom och på skratt och skoj och roligheter. Jag tänker på stughelger, på harmoni och jag tänker på hans tårar när vår dotter föddes.

Vi är inget eldigt par. Vi bråkar nästan aldrig, har väldigt sällan meningsskiljaktligheter. Vi delar vårt liv i samförstånd, kärlek och stöd för varandra. 

Finns det tidigare liv, är jag övertygad om att vi levt vid varandras sida tidigare.

Och jag har kommit fram till att de små sakerna betyder oändligt mycket mer än de storslagna gesterna i längden. Att jag brygger hans morgonkaffe om helgerna, att han alltid ser till att soporna är utburna. Att jag planerar vardagsmaten, att han bär in ved och eldar i kaminen. Och så vidare.

Att dela. Att vara vid varandras sida. Ofta och mycket. Vetskapen att han ligger i soffan när jag sitter och syr. Det är fel att använda begreppen kvalitet och kvantitet, eftersom det senare har en slags negativ klang. Men för mig, är det viktigt, med vardagsliv och dagar tillsammans. Vetskapen att vi andas i samma hus.

Att ge varandra presenter, vid varit-ihop eller bröllopsdagar är ingen tradition. Men nu ville jag ge. Och jag visste vad jag ville ge. Ett armband, att bära kärleken i.

Så fick det bli. Lokaltillverkat, med rötter i Norrbottens mylla och snö.

I tenntråd och läder, såklart.

Tycker om det lilla sigillet, märket från den som gjort armbandet, vid renhornsknappen.

Så har vi lördag. Med tenntrådsarmband, kaffe och en eld i kaminen.