Vi bläddrar bland minnen.
* * *
Det var vinter, och kanske snö. Det var förra året.
Inne i mig var det varmt, i alla fall.
Jag träffade en vän för sopplunch bland tända ljus och vänlighet.
Vi talade om barnlöshet. Barnlöshet, när man fått bli mamma, men önskar få vara med om det igen.
Jag fick prata med någon som också varit med, som delade med sig av sina tankar och känslor och i allt detta kände jag mig igen. Jag kände mig igen och i efterhand läkte det så mycket i mig.
Även om jag vetat att jag inte är unik i mina känslor, var det som om jag kunde släppa så mycket bara genom att få bekräftelse. Att någon annan tänker som jag.
Tidigare har jag kanske trott att jag skulle nöta ut mina smärtsamma tankar och bilder. Att om jag tänkte nog mycket på min man med ett spädbarn i famnen, min dotter med sitt lilla syskon intill sig. Om jag tänkte på ultraljud och blickar som möts i det magiska ögonblicket när ett nytt barn precis har blivit fött. Om jag tänkte nog mycket på det skulle det inte göra lika ont längre.
Men jag har kommit på, att tankar nöter man inte ut. På samma sätt behöver jag inte spara på mina fina minnen. De nöts inte heller ut. Det finns ingen regel på hur ofta jag får tänka.
Så jag tänker på den dagen vi såg vår Siri på ultraljud. Samma kväll åt vi middag på restaurang. Anledningen till det minns jag inte. Men jag minns den fantastiska lätthetskänslan av att sitta där. Fin miljö, god mat, en svart-vit bild av ett foster och några försiktiga sparkar i magen.
Lycka.
Men jag märker också. Att de minnena är som skatter. Jag behöver inte plocka fram dem titt som tätt. Jag har inte det behovet nu.
På samma sätt som med det som gör ont. Jag behöver inte dra fram. Nöta på.
Det finns med mig genom livet alltihop.
Och det känns faktiskt helt okej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar