Det är sötpotatis jag ville ha

* * *

Min kompis Hanna frågade mig om det inte var något särskilt jag trodde att jag ville äta efter mitt maraton. Något att längta lite extra till. Men nej, jag hade inget.

Min familj hade köpt med sig en liten chipspåse, som jag åt nästan direkt efter målgång. Det satt fint med salt efter allt sött i bars, banan, Pepsi och sportdryck. Men gott ... nja.

Senare på kvällen åt vi god middag med grillat och färskpotatissallad. Och dessert.

Det var först dagen efter det stora suget slog mig.

Sötpotatis-pommes. Och aioli.

Min kompis googlade, men de ställen hon hittade som kunde tänkas servera sötpotatis i friterad form hade alla stängt för söndagslunch.

Därför gjorde jag en hemmagjord variant. Tyvärr utan fritering, men krispiga och goda. Dock inser jag nu, att jag missade aiolin. 

Sedan dessa pommes har jag också ätit min älskade småskäggige mans sötpotatisgratäng, vilket också är en maträtt jag kan få cravings på.

Så svaret på post maraton-mat är nog sötpotatis.

Men nu har vardagen tagit vid och i veckan äter vi:

Måndag

Stekt kyckling i sås med stark ajvar, grädde, creme fraiche, vitlöj och soja.

Färsk tunnskivad blomkål, ugnsgratinerad med smör och riven vitlök.

Tisdag

Lax med pesto och ångkokt broccoli. Kall sås.

Onsdag

Blomkålslåda med knaperstekt bacon.

Sedan har jag för mig att jag köpte något även inför torsdagen, men kan för mitt liv inte komma på vad.

Och sedan på fredag skall vi gå på fest och på lördag kanske vi äter på restaurang (om vi fixar hundvakt) och firar att Siri då gått ut lågstadiet.

Ja, så ser vår matvecka ut.

Helg!

* * *

Så var det fredag och jag kommit hem till färdig sötpotatisgratäng (min favvo) och en man som stod vid grillen. Dukat bord och färdig sallad.

Sedan har jag tagit ett långt och filosofiskt bad med min älskade nioåring och är avslappnad i kroppen och trött i ögonlocken. Skönt med oplanerad tid efter många uppbokade kvällar.

Därför är jag nu redo att ta helg. Med tokiga hundflickan och stortjejen och min älskade, småskäggige.

Det blir bra, det.

Syren

* * *

Just i dag har jag någon slags dipp.

Vet inte om det är post maraton, eller kylan, eller sömnbrist på grund av blåsten. Kanske en kombo.

Värmen försvann i ett slag och det är bara några grader över nollan. I går kväll stormade en av våra rönnar i trädgården ner.

Det är overkligt att jag alldeles snart har semester, i sommar pusslar jag och min man och är inte lediga något tillsammans, jag ser det som ett mellanår för våra tjejers bästa. Och som jag brukar tänka, semester kan vara en grillkväll en onsdag eller en miniutflykt en lördag. 

Men lite trist är det också.

Jag är less på att alltid ha ont, min rygg plågar mig. Inte mer än vanligt, men jag är så otroligt trött på smärtan just nu.

Sedan hamnade jag plötsligt i en svacka. Kanske inte oväntat, men ändå. Mitt maratonprojekt har gett mig så mycket, jag har fått uppmuntrande ord och frågor. Jag har känt mig sedd på ett fint sätt. Det är fortfarande stort och kul, men jag blir ändå påmind om 'verkligheten'. Runt mig, på jobbet bland annat, är det flera som alldeles strax ska få barn. Och i kväll småpratade jag med en kvinna som väntar sitt tredje barn. När jag fick frågan "Och ni har ... ett?" så blev jag så oändligt sorgsen.

Det är sällan jag blir det numera. Men nu kokades allt ihop och jag kände mig enfaldig och fånig med hitte-på-mål som inte räknas. Inte för att hon sa något fel och inte för att sanningen behöver vara så. Men just i kväll känns det så och det gör ont.

Allt det här som jag varje dag bottnar i. Att jag har det oändligt bra, att jag har gått vidare, att jag vill ha det som livet ser ut i dag är fortfarande sant.

Men just ikväll, i blåsten och gråvädret, så tränger sorgen in i, eller ut ur, benmärgen.

Och sen då?

* * *

Efter mina 4,2 mil i löparskor var jag trött och stum. Rörd och stel. Men inte utmattad. Inte illamående. Inte trögtänkt.

Jag tänkte att kanske skulle jag känna - jag springer aldrig mer. Men så kändes det inte då och inte nu. Efter en varm dusch och ett glas bubbel fick jag frågan om nya mål. Då visste jag inte. Hade ingen aning om jag ville springa maraton igen.

När jag gick och la mig den kvällen tänkte jag att jag skulle sova gott. Det gjorde jag inte. Hade värk i hela kroppen och låg och svettades. Dagen efter var jag extremt stum, men utan träningsvärk. Dag två var jag stum, men det ordnade upp sig när jag hade gått en stund och blivit varm.

Och sedan var stelheten borta. Inga direkta känningar, ingen träningsvärk. Tvärtom, en pigg kropp, sugen på att springa igen.

Det har varit fantastiskt att träna mot ett sådant tydligt mål. Det har gett mig så mycket, både inifrån och från andra människor. Och ja, jag kanske är sugen på att göra det igen.

Antingen samma lopp, men med sikte på snabbare tid. Eller ett helt annat maraton.

Nu tänker jag fortsätta springa, men inte lika ofta och lika långt. Jag tänker rikta in mig på pulsbaserad styrketräning och yoga ett tag och så får vi se om jag kliver på ett nytt maratonprogram någon gång i oktober.

Mer från Stockholm

* * *

Vi startade Stockholm med sen lunch på Hälsocaféet.

Acaibowl med jordnötssmör och färska hallon.

Jag åt sallad med fikon och getost. Annat som beställdes var falaffel och en sallad med magiska björnbär.

På kvällen promenerade vi till Vintervikens trädgårdscafé.

Det var en vacker och varm kväll.

Siri körde barnvagn och hängde med sin kompis Milla.

Vi kunde sitta ute och äta.

Tänk att få ha ett sådant ställe här hemma, på promenadavstånd. Där hundar lätt kan följa med om man vill ta en middag, eller bara ett glas vin någon kväll.

Pappor med barn.

Och barn med barn.

På söndagen, innan vi skulle åka hemåt igen, stannade vi här.

Vid Bergianska trädgården. Vi åt lunch på Gamla Orangeriet.

Det var gott och mysigt med sällskap innan vi påbörjade de 90 milen till Piteå igen.

Min maratonberättelse

Glad innan start!

I startfållan. Jag ser inte ens starten, så långt bak står jag. På de vita ballongerna står tiderna som farthållarna springer i. Så vill man springa maran på till exempel fem timmar, så följer man ballongen där det står 5:00. 

Suddig, men glad över sällskap vid 35 kilometer.

* * *

Vi körde mot Stockholm och mitt första maraton efter jobbet i torsdags. För att vi skulle slippa köra hela natten hade vi bokat ett enklare i hotell i Sundsvall. Dit kom vi strax innan midnatt och sov, klev upp och åt en enkel frukost innan vi körde de sista timmarna till Stockholm.

När vi lämnat packningen hos våra kompisar så tog vi tunnelbanan in till stan för att äta lunch. När vi strosade mot ett kaffehak efter maten mullrade det och vädret ändrades i ett slag. Från utlandsvarmt och kvavt till betydligt svalare och blåsigare.

En betydligt trevligare temperatur för någon som ska springa maraton. Vi hämtade ut min nummerlapp och strosade på maratonmässan en stund, tittade intresserat på alla olika människor som skulle utmana sig själva dagen därpå. Älskade blandningen på åldrar och kroppsformer. Allt kändes väldigt ... humant.

Den kvällen promenerade vi till ett trädgårdskafé och åt en god middag i solen. Jag drack ett halvt glas rosé och nöjt av sällskapet och omgivningarna. Av ledigheten och utmaningen som låg framför mig.

När jag gick och la mig kände jag mig inte alls nervös, och det gjorde jag inte när väckaren ringde på lördagsmorgonen heller. Jag kände mig helt bottnad i vad jag ville med mitt maraton. Att känna löpglädjen, att uppleva folkfesten. Att klara av att springa ett maraton.

Jag åt en hyfsat stadig frukost, men inte överdrivet, och drack kaffe. Tog bort zinkhäftan från min stortå och konstaterade lättad att såret såg fint ut. Täckte istället med duoderm. Filade tånaglarna. Blandade sportdryck. Drack vatten och några deciliter sportdryck medan jag flätade håret och klädde på mig.

Åkte utan överdragskläder till Stadion eftersom det var så pass varmt. Perfekt springväder.

Ju närmare Stadion jag kom, desto mer löpare fyllde på vagnen. Det var bara att följa med strömmen mot samlingsplatsen. Stod länge i toalettkö och småpratade med paret bakom mig. Det visade sig att han kom från Piteå och hon från Jokkmokk.

Jag knöt mina stor, rättade till tidtagsningschippet och gjorde mig startklar.

Samma glädjekänsla i magen.

Gick till mitt startled och njöt av solen, alla människor och att allt var så välordnat. Framme i min fålla stretchade jag lite, men värmde aldrig upp.

Det fanns mycket att titta på. Alla löpares tröjor, med olika avklarade maratonlopp på ryggen. Det stod "finisher" på många. Jag tänkte att jag vill också bli det.

En finisher.

Musiken var hög och stämningen jättefin. Ingen trängsel, inga armbågar. Bara händer i luften och taktfast klapp och jubel.

Det var så häftigt att stå där och vara en del av allt. Solstrålar och virvlade löv från träden, som ett naturens konfetti.

Så gick startsignalen och efter ytterligare en tid passerade jag startlinjen och kunde börja jogga. Det gick i sakta mak och jag hade ingen ambition att tränga mig, så jag föll in i takten och tittade på alla detaljer.

På min vänstra sida passerade Team Nordmark. En pappa som springer med sin son i en speciell rullstolsbarnvagn. De var omgivna av andra löpare i Team Nordmark-tröjor och när de passerade tillsammans kändes det mäktigt och speciellt. Senare berättade min man för mig att när de kom in på Stadion och gick i mål, strax innan mig, så jublade hela publiken och pappan lyfte upp sin son ur vagnen den sista biten in i mål.

Det första varvet genom Stockholms innerstad var en springlek. Det var kul, det var glatt. Det var fullt med folk och publik och musik. Jag high fivade, tog på skyltar där det stod "Touch here for power" och log åt plakaten med "Fuck the bridge" innan Västerbron.

Att min familj och våra kompisar stod och hejade gjorde mig så lycklig. Konstigt, att det kan vara så. Det var ju inte länge sedan jag sa hejdå till dem. Ändå fylldes min kropp av solsken när de ropade och vinkade till mig.

Det andra varvet är längre och går ut på Djurgården. När jag kom ut dit glesnade publiken och jag började känna mig lite stum. Slog igång min spellista och njöt av att gå in i min bubbla. Sprang helt utan tidsangivelser, tog det bara på känsla.

Jag blev såklart omsprungen, men mest sprang jag om och det var skönt mentalt. På tal om det mentala, så tvivlade jag aldrig på att jag skulle klara av att genomföra mitt maraton under loppets gång - men jag tog heller inte ut något i förskott.

Det var många runt mig som började gå, som stod och stretchade vid sidorna och jag såg en man komma linkande med skorna i handen.

Själv matade jag på. Fot framför fot. Kilometer efter kilometer. Stannade vid varje vätskekontroll för att dricka och ibland äta, men fortsatte alltid springa direkt efteråt.

Några gånger sprang jag genom duscharna, men senare slutade jag eftersom det började svida så mycket när svetten rann ner i ögonen.

Så började jag komma in i centrala stan igen. När mitt maratonmantra till låt gick igång fick jag tårar i ögonen.

Jag är här, just nu. Och jag gör det och jag njuter av det.

Jag tänkte på människorna som gett mig låtar och när jag passerade 30 kilometer kändes det som en seger.

Sedan började det göra ont. Jag kände av baksidan av vänster ben, som jag gjort till och från ett tag, och även hälsenan på samma sida.

Resten av kroppen började stelna ihop. Varje gång fötterna sprang på en ojämnhet eller ett målat sträck på marken gick det som en stöt genom hela kroppen. Och knäna och höfterna och axlarna stelnade.

Men jag sprang.

Och sprang.

Vid 35 kilometer stod min kompis Hanna och väntade. Hon sprang med mig en bit, tog några bilder och hejade och vi skrattade tillsammans innan jag kämpade mig vidare.

Jag hade kunnat börja räkna mer. 10 kilometer. 9 kilometer ...

Vid 38 kilometer gjorda fick jag krampkänning högt upp i magen. Gick ett hundratal meter  för första gången under loppet. Med hjälp av att pendla lite extra med armarna kom jag in i löpningen igen. Jag kände av krampen ytterligare en gång, men flyttade bak andningen i ryggen och då gick det bättre.

Så sprang jag där, mitt i centrala Stockholm. Ensam i min kamp, med med fullt av människor omkring mig.

Bara jag och mitt löpsteg och en känsla av att jag fixar detta.

När jag sprang in mot Stadion var känslan sjukt mäktig.

Då kunde jag tillåta mig att känna: Jag gör det här. Nu vågade jag njuta fullt ut. Och jag sprang in på Stadion med tårar i ögonen och precis där stod min man och min dotter och hejade.

Jag höjer armarna mot skyn och njuter av att ta fart och springa mot mållinjen.

Jag får en medalj kring halsen. Jag känner mig trött och stum, men inte slut. Jag känner mig rörd men vill inte fulgråta bland alla människor utan söker mig tillbaka mot utgångsplatsen.

Skrattar när jag haltar mig nedför trappan mot idrottsplatsen och skojar med en tjej som helt enkelt måste backa ner.

Sedan kommer de. Min familj. Och jag gråter i deras famnar.

För jag gjorde det.

Jag sprang mitt livs första maraton.

Jag är 37 år. Jag sprang i 4 timmar och 31 minuter.

Jag förverkligade en livsdröm.

Och jag är - en finisher.

Jag är en maratonlöpare

* * *

Jag gjorde det. 

Jag sprang ett helt maraton. 

Jag är en finisher. 

Vår dvärgko

* * *

Näj!

Är det sant?

Leslie undrar om vi inte är riktigt kloka som tänker lämna henne i flera dagar.

Men det är sant. 

Tre fjärdedelar av familjen åker till Stockholm med start ikväll och en fjärdedel stannar med mormor och hennes man.

Crazy eyes.

I fyra månader har hon bott med oss nu, vår fläckiga dvärgkossa.

Och vilken skillnad det är när man tänker tillbaka.

Första tiden sov hon mest. Tjöt om hon inte hann in på toaletten innan dörren gick igen (det händer dock fortfarande).

Hon trodde att hela världen ville hälsa på henne när vi gick utanför huset.

Nu löper hon för första gången. Är trött av värmen. Men när vi är ute på promenad går hon för det mesta utan koppel. Lyssnar fint till sitt namn och har avslutat hundkurs nummer ett.

Hon är en riktig pärla. Och en gräsbetande, fläckig varelse. 

Därav namnet dvärgkossan.

Hon är absolut inte frälst på att vara själv, men när man cyklar in på gården ligger hon som en sfinx på fönsterkarmen (vi borde nog förstärka den om hon tänker fortsätta med den vanan).

De här tre fjärdedelarna av familjen som lämnar henne för några dagar, de har alla fallit för de där semideprimerade ögonen.

Se bara.

Och så öronen. Alltid smutsiga i mungipe-nivå.

Vi firade mors dag

* * *

I söndags firade vi mors dag.

Jag blev uppvaktad med nya fina hörlurar att lyssna på musik med.

Den stunden som gjorde mig varmast om hjärtat var en stilla kvällspromenad med mina tjejer. Jag och Siri strosade, båda i långklänning. Siri gav mig ord för mitt mammaskap och det var en fin och lätt och glad stund.

Leslie betade lite gräs i diket och var nöjd med det.

På förmiddagen uppvaktade vi familjens mormor på stugan och till middag bjöd vi familjens farmor (och farfar, såklart) på mat.

Vi satt på verandan och åt och solen värmde skönt.

Till förrätt åt vi fetaostkräm med basilika, serranoskinka och inkokt päron med rostade hasselnötter.

Lagen som blev kvar när jag kokat päronen ~ vatten, stevia och citron ~ blev en fräsch måltidsdryck.

Till varmrätt åt vi den här salladen, med minivattenmelon, picklad rödlök och krämig ost.

Tillsammans med smörstekt torskrygg och potatissallad.

Den var smått magisk.

Rostad potatis, grovt mosad med rökig gräddfil, gräslök och potatischips på toppen.

Hur kan man inte gilla att äta chips till middagsmat!

Och så här ser det ofta ut när vi äter. En salig blandning av hundgodis och skapande och pennvässare på bordet.

Till dessert blev det rabarber- och nektarinpaj med ett smultäcke på bland annat havregryn, citronskal och smör.

Till åt vi hemmagjord vaniljvisp.

Så kan man säga att vi firade mors dag från tidig morgon till sen kväll.

Det känns fint att ha flera kvinnor att fira, och att själv få vara en av dem. Och nu är det inte länge kvar till vi har ytterligare en mamma i släkten att hylla!

Som en prinsessa

* * *

Kompressionstights, hundhårsvänliga byxor och myströjor i all ära.

Jag köpte en helt ologisk klänning av den enkla anledningen att jag kände mig som en prinsessa i den.

Prinsessa. Visste inte att jag ville uppleva det.

Finast är det att bryta av tyll med raggsockar och grova kängor.

Pudrigt rosa med spets och lång kjol som nästan släpar i marken.

Lite slarviga lockar i håret och armband som rasslar.

Små, små knappar i ryggen.

I dag känner jag mig långt från prinsessa.

Jag har ett infekterat skavsår på ena stortåns nagelband. Det gör så ont att jag har vaknat av det i natt. Nu har jag fått tips och råd på vårdcentralen (jo, faktiskt - men jag var egentligen där i annat ärende). Digniteten blir liksom en annan när man ska använda just den foten i ganska många mil ganska snart.

Men, tån kommer att hinna ordna upp sig. Jag tror på det.

Och bakom dörren till pysselrummet hänger den.

Min fina puderrosa klänning som jag kan drömma mig bort i.