I går när jag lagt Siri och skulle skutta nedför trappen för att kolla in fina-roliga-sorgliga filmen "Emmas lycka" skuttade jag för fort och halkade på rumpan de sista trappstegen.
Satt en stund och konstaterade att det gick bra.
En halvtimme senare gjorde en nackspärr, variant lättare, entré. Och sitter fortfarande i, trots Voltaren.
Vid elvatiden vaknade Siri och snurrade, hostade, trillade, tappade nappen. Vi lyfte över henne i vår säng, men hon kunde inte somna om även om det märktes att hon var trött. Halv två klev jag upp med henne. Blöjbyte, magmassage, näsdroppar, snortorkning, mys i soffan, vällingkok (första gånger någonsin på natten). Efter en timme gick vi upp till sovrummet igen. Och snurrandet fortsatte. Till halv fem. Då somnade vi om och sov till sju.
Vid påklädningen i morse såg jag den misstänkte boven. En ny tand har tittat fram.
Vet inte varför, men stunder som i soffan ... grå utenatt, bara en fönsterlampa tänd, en tröttdotter i famnen ... det är då jag känner hur mycket jag älskar henne. Kanske hänger det ihop med att hon behöver sina föräldrar så hjärtinnerligt just då. Att vi gör skillnad. Stryka över håret. Pussa kinden. Jo, vi gör skillnad.
2 kommentarer:
Tänder kommer och tänder går...inte roligt när de gör ont! Ivar har just tappat sin andra tand. Han var fundersam över hur tanden egentligen förvandlas till en guldpeng. Blir den först platt och sen guldig? eller blir den till en guldtand först och sedan plattas till en peng?
Verkligen en relevant fundering! Jag tänkte på Ivar en morgon då det var mumintrollen på tv.
Skicka en kommentar