* * *
Dålig upplösning, men kanske den vackraste bilden jag tagit.
Min familj. Den där lilla pajsaren i mitten. Stora, trygga Hemi i sängen (som vanligt) och min man. Den trygga armen om hans flickor, tennarmbandet.
Den här bilden är så mycket kärlek för mig och jag kan höra hur Hemi muttrade lite när alla skulle trängas kringom henne.
Nu finns hon inte med oss längre, hundtanten vår.
Novemberbarnet, född den elfte i elfte, en vargakall vinter.
I dag skulle hon ha fyllt tolv. Och hon fattas oss. Varje dag fattas hon oss.
2 kommentarer:
Så underbart Marie, bilden är så varm och jag kan känna all den kärlek och värme som fanns. Förra måndagen förlorade vi våran Milton, det kom helt oväntat och jag har varit nedbruten av sorg. Det känns lika hemskt fastän vi har fyra hundar kvar, dock är alla gamla och tanken av alla hejdån jag har framför mig på kort tid är övermäktig....
Kram. Ingrid
Hej Ingrid, så tråkigt att höra. Det gör ju så ont, och jag kan bara nudda vid tanken på att veta att du har det framför dig flera gånger om.
Stor kram till dig.
Skicka en kommentar