En blixt, och sedan hem

* * *

Längst ner på min gata och jag cyklar och jag ser ett starkare ljussken.

En stjärna som faller?

Jag håller andan och skyndar att önska. Blundar hårt.

En blixt mellan revbenen.

När jag trampar vidare mot mitt hem,

förvånas jag

och oförvånas jag

över vad jag önskat,

instinktivt. 

Kraften.

Det var kanske naivt, kan jag känna i efterhand.

Att tro att jag skulle få ett svart-på-vitt-besked. Att jag skulle få ett slut, att jag skulle få sörja ordentligt för att gå vidare. 

Men jag vajar vidare i mitt-emellan-land.

För det allra mesta går det bra. Jag väljer att skapa mitt fina liv varje dag.

Ändå kan kraften i min önskan ta andan ur mig.

Speciellt när jag inte är beredd.

En gång sa en vän till mig att hon sparade alla mina föräldrakrönikor, klippte ur dem och la i låda.

Men hon kunde inte förmå sig läsa dem, det gjorde för ont.

Jag tänker ofta på det. Smärtan, kärlekshandlingen.

I dag följer jag en bloggare jag bara känner via just hennes ord och bilder på nätet.

Efter flera missfall är hon nu gravid. Och det går ett il av ondhet inom mig varje gång jag ser och läser.

Inte så att jag inte klarar av det. Inte så att jag missunnar.

Men ett il för mig.

För mig som inte verkar bli mamma mer.