Sammanflätning

* * *

Nu i veckan var det ett år sedan Markus började sitt nya jobb i Luleå.

Min vana trogen summerar och känner jag efter: Det senaste året är det få kvällar vi inte gått och lagt oss samtidigt.

Det är få kvällar vi inte kokar te och ser ett avsnitt av en serie innan vi släcker och låser huset för natten. Fortfarande tycker jag så mycket om den känslan av tillsammansskap. Den gör mig hel.

I tisdags kväll åkte Markus iväg och hämtade på flygplatsen, så jag gick och la mig och läste ensam. Jag har inget emot att vara själv då och då. Tycker det är skönt att yoga och landa i tankar, eller fixa med något projekt jag har. Men den kvällen bottnade jag verkligen i att det är det här vardagslivet jag vill ha. Vi vill ha. Som gör oss gott.

Tillsammanset. Att få avrunda dagen som enhet efter timmar med jobb och vänner och träning och annat.

Med de tankarna tog vi söndag. Siri har haft sin fina vän på besök och de har pratat och skrattat sig genom dagen. Vi har pysslat på med vårt och nu är väskorna packade och huset förberett för en ny vecka.

Och livet flätar samman. Jag skjutsar hem Siris kompis medan Markus lagar mat. Efter middagen diskar jag undan medan de andra sätter sig och läser läxa.

Sammanflätningen, som en slags självklarhet. Det är fint att få uppleva och jag tycker om att fånga den känslan och sätta ord på den. För annars är det en sådan sak som lätt bara glider förbi. Som man bara ser när den inte finns där.

Så har en helg gått. En fin helg, med rikt innehåll, i det lilla.