* * *
Varje dag jag tar cykeln till jobbet passerar jag ett träd. Trädet i sig är det inget speciellt med, men i flera veckor har det hängt en mjukisdjurstrasa där. Det är fastsatt med klädnypor och vajar så sorgset. Väntar på en ägare som inte kommer.
Det är en liknande mjukisfilt som Siris älskade Jojje, men ett lejon istället för en kanin.
Det får mig att tänka på de gånger som vi haft Jojje borta.
När jag ägnade mycken tid och några hundralappar på att få hem hen från Paris. När förskolefröknar haft hen i någon ficka och snällt kört hem den oumbärliga till oss om kvällen.
Ja, Jojje har varit på många äventyr. Med och utan sin ägarinna.
Men för en tid sedan meddelade ägarinnan, som har självklar tolkningsrätt, att Jojje önskade en onepiece.
Såklart skulle Jojje få en onepiece.
Med luva skulle det vara, dessutom.
Det är inte helt lätt med mönster till Jojjar. Man kan säga att det inte finns, faktiskt.
Konstruktionen med oexisterande hals och en kropp som är som en disktrasa bjuder på ... utmaning.
Här är prototypen, och hela familjen har varit engagerad.
Markus fick noggranna instruktionen för kopiering med 50 procents skalförändring på jobbet och Siri har klippt mönster och tyg och jag har stått för nålning, passning och syning.
Sedan har jag såklart anpassat en eskimådockas tunika till Jojje-onepiece och ritat om en del.
Det här är alltså prototypen. Nu kan vi gå vidare till the real deal.
Men Jojje verkar nöjd. Särskilt söt är hen när hen stoppar in öronen i huvan.
Kardborre som stängning fram. Ärmslut och huva kantade jag med tvinnat garn.
Tänker på stunder när jag var barn.
Hela familjen vid furubordet i köket. Pappa arbetade med någon näverlampa. Å vad jag tyckte att de gav ett vackert sken i fönstren sedan. Mamma sydde allt möjligt. Speciellt minns jag att hon målade vackra blomrankor på tyg och sydde gardiner av.
Och jag, jag pysslade väl på med mitt.
Mest av allt minns jag känslan. Av att vi satt där tillsammans, var och en med sitt men ändå just tillsammans. Kanske böt vi något ord då och då, men var och en koncentrerade på sitt.
Så tänker jag när vi pysslar på här hemma. Att det är känslan som är långt viktigare än vad man faktiskt gör. Att man tar sig tid, gemenskapen i händernas rörelser, snarare än i orden ibland.
Så tar Jojjes test-onepiece sin form. Jag tänker på barndom, och på en annan, borttappad mjukisvän. Den som hänger i ett kalt vårträd och fryser just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar