På husvisning

* * *

I dag har jag gjort två saker jag inte gjort på mycket länge.

Den ena var att gå på husvisning.

Någonstans i begynnelsen, när jag och Markus började drömma om hus, gick vi ofta förbi ett fint, rött, fyrkantigt hus på Berget. Det hade uthuslänga mot gatan, som man kunde hyra ut. Nära stan, fint beläget.

Då fanns en öppning, ett frö av kanske. Men huset blev aldrig vårt och istället landade vi ju i trähuset på Djupviken. Trähuset som är byggt av en stenhuggare.

Men nu blev det fyrkantiga huset faktiskt till salu många år senare. När jag såg mäklarannonsen i tidningen kände jag - att visningen måste jag gå på.

* * *

Det är ett ståtligt hus och det första jag tänker är vitfärg på det bruna kring fönstren.

Men det är inte ett hus som ska bli vårt. Den eventuella vitfärgen ska inte målas av mig.

Det skulle vara intressant att veta, hur jag hade resonerat då-i-tiden. Innan jag själv hade varit med om två stora renoveringar och känt mig ganska mätt på den delen av livet. Skulle jag ha gått igång på nya planlösningar och bara sett möjligheter då? Kanske. Säkert.

Hela tiden landade jag tillbaka i vårt hus. Det illa planerade köket som behöver göras om - mot vårt ljusa (orenoverade, dock) luftiga. Det sovrummet mot vårt med takbjälkar.

Jag gick inte dit för bekräftelsen på vårt boende, och jag känner mig öppen för andra lösningar. Ett annat hus? En annan stad? En lägenhet? Absolut, så länge jag har min familj omkring mig.

Jag gick snarare dit med en bävan. Tänk om energin skulle vara magisk. Att jag skulle få visionen av hur mitt liv skulle se ut där. Men istället landade jag tillbaka i det vi har.

Samtidigt är det såklart roligt att låta tankarna spinna. Hur rummen skulle se ut omöblerade, med kalkfärg på väggarna och med ett nytt kök.

Tänker lite på det fina fina gula huset vi tittade på på Strömnäs innan vi valde att bygga ut vårt. Det fyrkantiga röda och det gula på Strömnäs påminner lite om varandra, men det gula bar en storslagenhet på ett annat sätt.

Jag kände mig något lättad när vi cyklade hem. Jag behöver inte drömma om det huset längre, även om jag är övertygad om att det kommer att vara perfekt. 

Bara för någon annan.


När jag och Siri cyklade hemåt frågade jag henne vad hon kände när hon såg vårt hus närma sig. Hon svarade: "Jag får nästan ont i ögonen så vackert det är!".