* * *
Den här dagen, den första i september, ville jag nästan vända ryggen åt.
Med tankar på annat håll och oroligt tomrum i magen åkte jag hem och tog tisdagslax med Siri. Vi stekte grönkål från trädgårdslandet tillsammans med skivade sockerärtor (några från landet, några från butiken) tillsammans med lite sötstark senap, japansk soya, vitlök, ingefära och så blandade vi ner sesamfrön och sjögräsnudlar. Åt till gravad lax.
Så fick jag ett efterlängtat sms, ett meddelande om att vi inte behöver vara oroliga för sjukdom mer för en stund. En oerhörd lättnad, som ett knytnävsslag i magen. På ett bra sätt.
I Luleå har det varit en mörk dag, då arton kollegor får gå från tidningarna där. Även tryckeriet berörs, och hela kvällen har jag väntat hem Markus. För att få veta hur det blir för honom.
Men han blir kvar, för nu, och oroligheterna i magen är nog borta, fast jag knappt förstått.
Det tar ett tag innan katastrofberedskapen sjunker tillbaka.
Nu sitter allt placerat i axlarna istället, och det kan det gott göra.
Jag bryr mig inte.
För just nu, är okej.
Så kom en av Ludde-delägarna förbi med fina presenter som tack för skötningen.
Siri skulle ju helst ha den riktiga versionen hemma, men han är ju liksom redan tagen.
Istället fick hon den här varianten, från Teddykompaniet.
Gissa vem hon sover med armarna kring i natt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar