Ivars soffa

* * *

Jag målade en soffa.

{ ivars soffa }

Ivar är min morfars bror. Han lever inte längre, men när han gjorde det
bodde han i ett hus tvärs över vägen från mormor och morfar.

Så länge jag kan minnas åt de middag tillsammans.

Ivar, hans bror och hans brors fru. Alltid i mina morföräldrars kök.
En sammansvetsad trio, dag efter dag.

Ivar, som var ungkarl, traskade över vägen och in i köket.

Sedan mormor dog höll morfar och Ivar traditionen vid liv.
Maten vid furubordet, en snus efteråt.

Den här soffan stod i Ivars kök. Ofta vilade han middag
i den, stulade en stund. Raggsockorna på armstödet.

Under några år har soffan stått på vår veranda.
Med tiden har den vita färgen gulnat. Och flagnat.

Jag flyttade in soffan strax innan jul.
Det är mysigast i världen, att rymma en kökssoffa vid matbordet.

Förra sommaren skrapade jag bort de lösa färgflagorna.

Så kom målarlusten över mig. Och nu äntligen kändes det
inte som ett helgerån, att förändra Ivars soffa.

Här har jag målat ett första varv.

Färgen har en semimatt finish. Jag hade kvar rätt
mycket färg från målningen av träpanelen i trappen.
Men den Lovikkagrå kändes något ljus.

Efter lite mejlråd från färgvaruhuset där jag handlat skickade
de mig en svart högpigmenterad svart pasta. Så jag rörde
helt enkelt ihop min egen grå nyans.

Och färgen blev så vilsamt mild.

När jag ändå höll på målade jag om en bricka.

Och en ram.

Och ett väggskål.

Så pass att de här hemma började skämta om att hålla fast
allt löst, om det inte skulle bli grått.

Så här ser den ut på håll.

Trälocket buntade jag och sedan häftade jag fast en lurvig bit överblivet tyg.

Sedan en pläd över, lätt att tvätta om det spills.

För det gör det, då och då.

Äntligen fick också den vackra postern
från Tove Frank komma upp.

Jag har längtat, men hade bestämt mig
för att vänta till Ivars soffa var färdig.

Men nu är allt på plats.

Det gråa, drömska och vilsamma.

Precis som jag vill att mitt kök ska vara.