Fint där det syns, stökigt i skåpen

* * *

Jag har en vän som nyss flyttade in i sitt drömhus.

Och det är ett sant drömhus, på riktigt.

Nära stan, men på landet med utsikt över vattnet.

Enskilt men med glittrande ljus på avstånd.

Nästan för bra för att vara sant.

Och så själva byggnaden. Avskalad och ren. Ena gaveln
består av stora fönster. En stor altan utanför. 

Jag var där på bokklubb nyss och tänker att jag
alltid  blir lika hänförd av både platsen och huset.

En sak som lockar med att bo så är känslan av lätthet.

Skulle jag och min familj bo så, så skulle vi behöva
rensa bort saker. Många saker.

Och det ger mig nästan lyckorysningar att tänka så.

Det finns något befriande med att rensa ut, organisera.
Jag kan njuta av att tänka på det, men stupar ofta innan
genomförandet och när jag väl kommer till skott slutar
det inte sällan med att jag bara flyttar runt grejer och
försöker göra det smartare fast det liksom inte går.

Ett problem är att trasiga saker lätt samlas på hög.
Sådant som uppenbart har gjort sitt.
Färgburkar med semitorkat innehåll,
trasiga elektronikprylar, splittrade glas.
~ varför kan man undra? ~
I mitt fall handlar det om att det är besvärligt att sortera,
packa och köra det till avfallsanläggningen.

Det är såklart ett i-landsproblem, men när tanken
hinner så långt struntar jag ofta i att rensa.
Det blir liksom enklast för stunden så.

Att köpa en tjänst, där ett företag – som Circla [länk]
som jag skriver det här inlägget med – kommer
och hämtar ens avfallsanläggnings-skräp och tar med
det och sorterar. Det är faktiskt en av få hushållsnära tjänster
jag verkligen skulle kunna nyttja. Med glädje. Och det kanske är
precis där man ska ta hjälp. När bara tanken får ett projekt
att kännas lite som ett obestigbart berg.