När jag sprang mitt andra maraton

* * *

Vi tar oss tillbaka tio dagar i tiden, till lördagen den 13 oktober.

Jag vaknade till min 40-årsdag klockan åtta. Drog på mig
min maraton-outfit och joggade ut i Palmas morgonsol.

Rörde på kroppen i några lugna kilometer, min första träningsrunda på ett tag.

Har haft så otur med uppladdningen inför mitt livs andra maraton.

Det kom en på-riktigt-förkylning och golvade mig. Senan i foten har
gjort ont och min höft har fått mig att halta. Och magproblem har gjort
att jag inte kunnat äta kolhydrater innan loppet, som jag ville.

Nåväl, det är min födelsedag och jag njuter av
att jogga en sväng innan födelsedagsfrukost.

Stannar och fotar när jag hittar en ballerina på väggen till Siri.

Sedan hoppar vi till den på riktigt stora dagen.

Den 14 oktober. Min maratonmorgon.

Kliver upp vid sex. Tänder ljus och äter stadig frukost. Har med
havregryn hemifrån och kokar gröt som jag äter med banan och nötter.
Kompletterar med ägg och skinka och dricker två stora koppar kaffe.

Stretchar en stund och yogar innan jag flätar springfrisyr
och klär på mig mina fina vinröda shorts och spänner
fast nummerlappen med tidschippet i linnet.

Traskar ner mot Medelhavet med lätta steg.

Glad för att det äntligen är dags.

Morgonen är så vacker.

Palmerna. Ljuset.

Köar i den långa toakön och tittar på mina armar som Siri dekorerat.

Mari på ena armen. Sweden på andra.

På väg mot starten. Solen blinkar till mig genom en spegling
i det stora, vackert dekorerade runda fönstret i katedralen.

Tar en bild precis innan start. Sedan är det dags att springa. Långt.

Fyra mil, två kilometer och hundranittiofem meter närmare bestämt.

Jag har lite svårt att sammanfatta min upplevelse, känner jag.

Hade längtat så efter att springa under palmerna
vid havet, men jag borde givetvis ha förstått att vi skulle
springa på en större väg. Tio tusen människor kan liksom
inte rymmas på en smal gångväg vid vattnet.

Banan ledde ut från staden, en rätt tråkig löpning. Men jag kände
mig glad, såg många svenska linnen och hejade på mina
medlöpare. Tittade på utklädda och försökte hitta min egen takt.

Vätskekontrollerna var väldigt få, och rätt kaosartade med extremt
dåligt upplägg. Solen gassade och det fanns ingen skugga.

När vi vänt och började komma tillbaka mot staden blev det
roligare. Fler människor som hejade. Och så stod ju min familj där
och hejade. Jag drack vatten och sprang vidare med ny energi.

Genom alla smala gränder och vinkliga hörn var det roligt
att färdas. Jag lyssnade på musik ibland och pausade när det
var musikuppträdanden eller publik. På flera ställen:
Hejarop och stora leenden från Markus och Siri.

Vid arton kilometer inträffade något som liksom avgjorde mitt lopp.

Jag hörde primalskriket på långt håll. När jag kom närmare
såg jag en ung maratonlöpare ligga bredvid vägen. Det var fullt
med folk och ambulanser. Hon kräktes och hade fullt med
fradga kring munnen. Någon höll upp hennes ben, någon höll
fast hennes överkropp och hon hade dropp. Hela tiden skrek hon.

Ett sådant skrik som går genom märg och ben.

Jag sprang vidare, och trots att jag jobbade med mina tankar, sa till
mig själv att det inte fanns något jag kunde göra, att jag skulle lämna det
bakom mig och gå in i mig själv hade jag svårt att skaka av mig händelsen.

Det var då jag bestämde mig för att strunta i kilometertiden
(som hittills varit bra) och bara springa på känsla.

Både senan i foten och höften skötte sig utmärkt. Men jag
hade fruktansvärt ont under trampdynorna. Varje steg var en pina,
så pass att jag fantiserade om att ta av mig dem och springa barfota.

Vid fyra mil visste jag att jag skulle klara det.

Löpare som sprungit halvmaran stod och hejade med äkta
inlevelse och jag såg ... respekt ... i människors ögon.
De ropade mitt namn och tårarna vällde upp i mina ögon.

Ja. Och sedan sprang jag i mål och rakt in i Siris famn.
Allt forsade över mig och jag storgrät i hennes famn.
Varken glad eller ledsen. Bara överväldigad.

Så hämtade jag en medalj. Tog av mig skorna och åt chips i skuggan.

Njöt av att jag klarade det. Mitt livs andra maraton. I ett annat land.

Den här gången gick det långsammare. Jag känner en viss
besvikelse över det, men jag hade inget mer att ge och jag vet
att jag hade dåliga förutsättningar. Mest av allt är jag stolt,
för mitt driv, för att jag vågade och för att jag genomförde.

Det som är starkast för mig denna gång är kroppens
gensvar efteråt. Efter att ha luftat mina vita, uppluckrade
trampdynor och bytt skor promenerade vi hem till lägenheten.

Efter stretch, yoga och dusch promenerade vi ut
i Mallorca-kvällen och åt middag på restaurang. Dagarna
efter kändes kroppen i fint skick. Ingen träningsvärk, ingen
smärta. En aning svullenhet i benen och fötterna, men inget
annat, så vi fyllde dagarna med promenader och cykelturer.

Kroppen alltså. Rätt häftigt vad den klarar.

Ändå.