Att andas sig in i knak

* * *

Jag kände det i lördags. Att bäckenet liksom hade vridit sig. Kände mig sned. Sedan dess har det blivit värre, den där konstanta molvärken i ländryggen. Förutom det vanliga med nacken och muskelfästet i vänsterarmen, domningarna och bröstryggen.

Yogar ofta om kvällarna nu. På ett annat sätt. Utan ett givet program, bara olika instruktörer, olika inriktningar. Youtube och Yogobe.

Har kunnat släppa all prestation och tävlingsmentalitet. Yogar för att skapa rymd i kroppen, för att öppna, för det inre ljuset. Inner light, som ett mantra.

I kväll när jag stod i trikonasana så knakade det till i höften. Ordentligt, som hos naprapaten, två gånger. Och jag tänker att det måste vara det bästa sättet, när man står och andas utan att provocera. Att kroppen rättar till sig själv.

Så det tar jag med mig denna trött-på-ryggen-tisdag. Att kroppen vill. Och ibland kan; räta till sig själv.