Min människa

* * *

Vi var på julfest med mitt jobb igår. Åt julbord och hade musiktävling och såg luciatåg. Jag slutade med en bra stund på ett improviserat dansgolv, och när jag tittade ut över lokalen och såg min man sitta och prata med några gamla vänner, blev jag så varm i hjärtat.

Efter femton år, och jag ser honom på håll och känner så mycket. Det är inte klokt, vad lycklig jag är, som har honom i mitt liv. Min människa. Min livskamrat.

Jag har funderat på begreppet bästa vänner, och tänkt att min man inte är min bästa vän, utan just min livspartner. Att den sortens vänskap hittar man på annat håll.

Jag tror det började med att Siri ställde bästa-vän-frågan. När hon frågade Markus, så sa han med självklarhet att jag är hans bästa vän.

När jag tänker efter är det kanske så.

Han är min självklarhet.

När vi vardagspratar via telefon och jag berättar om en sak som gjort mig ledsen under dagen, och som på nytt ledsnar ner mig där i telefon, mjuknar han på rösten och säger "Jag älskar dig". För att han vet att jag behöver det just då.

Den självklarheten.

Han som är min trygga famn och min uppmuntran. Han som är skäggstubbsrivig och gladögd och som alltid skojar med mig om kvällen, så att jag somnar med ett leende i ansiktet.

Han som säger "Sitt kvar i bilen du", när vi är på återvinningsgården - av snällhet då han vet att det inte är min favoritplats på jorden. Han som tar vid, när mitt tålamod tar slut. Och tvärtom.

Det har snart gått femton år sedan vi träffades. Jag minns exakt hur det kändes då, och han är fortfarande min människa.

Tänk, att få träffa en sådan.