Och jag skulle aldrig ramla mer ...

* * *

De har hört av sig via telefon i dag, de tre männen i mitt liv. Min man, min pappa och min svärfar.

Jag ramlade nämligen omkull i går.

Visserligen ramlade jag omkull med cykeln redan i fredags, men det var ingen speciellt farlig ramling. Jag gled liksom omkull sidledes bara på dubbdäcken och cykelkärran med Siri i stod kvar.

Men så blir det tisdag. Cykeln har fryst på ettans växel och jag är halvsur när jag pinnar på till skolan. Möter knappt någon, det känns som att cykla i natten.

När jag kommer till skolgården är det mörkt och halkigt, så jag kliver av och går sista biten över parkeringen. Väl ute igen sätter sig Siri i cykelkärran och jag säger till henne att jag går första biten på grund av halkan.

När vi nästan är ute på cykelvägen så slås fötterna undan. Och eftersom jag håller båda händerna på cykelstyret har jag inte en chans emot mig. Bra eller dåligt, vet jag inte.

Redan i fallet känner jag, att det här kommer att ta ont. När man trillar brukar man ge upp ett litet skrik, nästan oavsett. Jag lämnar det lilla skriket därhän går för primalvarianten istället (har fortfarande ont i halsen).

Svanskotan, donk. Bakhuvudet i isen, donk.

Armarna domnar bort direkt och Siri spänner sig lös och kommer gråtande till mig och ropar och frågar vad hon skall göra. Jag vågar inte ens röra mig.

Efter ett tag rullar jag - under cykeln - över på mage men mår illa och vågar inte sätta mig upp. Efter en stund kommer en kvinna med hund, som hört vårt kaos, och frågar om hon kan hjälpa.

Jag har fortfarande någon slags tanke på att eventuellt gå hem, men samtidigt tänker jag att jag kanske fått hjärnskakning. Det slutar med att vi ringer farfar, och han är på plats inom en minut.

Vi åker hem till honom och blir ompysslade. Jag gråter lite mer, tar en värktablett och efter ett tag lägger sig blixtarna i vänsterarmen och bakhuvudet lite. Jag dricker te och äter två mackor innan vi åker hem.

I dag består hela bakhuvudet av en bula, och varje gång jag vänt mig i sängen har jag vaknat av att det gör ont där. Men nacken verkar ha klarat sig. Bara det! Har mest ont i sidorna av halsen och i armen faktiskt. Och så tung och trög i huvudet, lite snurrig och trött och frusen med extra mycket örontjut.

Men jag menar, det hade kunnat gå så mycket värre.

Senare på kvällen svängde pappa förbi i ett annat ärende och fick höra historien. Och så Markus när han kom hem från jobbet.

Så i dag har de sänt omtanke till mig, alla tre.

Och jobbigast, det var det nog för Siri. Min åttaåriga, vackersjälade vän.

Att stå bredvid. Maktlösheten. Det tog lång tid att komma till ro i går. Denna kväll var hon också lite orolig.

Men det gick ju bra. Som tur är.