* * *
Innan årsskiftet gjorde jag visserligen en 2015-mapp i datorn, men i dag är första gången jag skrivit tvåtusenfemton den här sidan årsskiftet.
Det är inte nog med femton för det, för i dag var det femton år sedan jag träffade Markus. Eller träffat hade jag gjort innan, men det var då vi träffades.
Det är märkligt, när man formulerar det så - att jag levt hela mitt vuxna liv tillsammans med honom. Den skäggstubbige, glitterögda. Den trygga och den som (när jag behöver) knuffar mig utanför tryggheten.
Läser i dagarna om forskningsrapporter kring skilsmässostatistik och kronisk smärta. Att det är vanligare att man separerar om en av parterna drabbas av långvarig värk. Att det är svårt att ha förståelse när man passerat tre månader av att det gör ont.
När det inte syns utanpå.
Den som har ont ofta blir introvert, står det.
Jag kan förstå allt det, och min rygg pratar vi sällan om. Jag har inte så mycket att säga, den bara är.
Däremot har jag turen att leva i en tvåsamhet som förstår, när jag behöver vara introvert. Som finns där, oavsett.
Det är kanske är att utmana ödet att skriva så. Men jag har funnit min livskamrat, min självklarhet. Min närhet, och för alltid, en del av mitt hjärta.
Ödmjukt hoppas jag, på femton till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar