38:a som norm

* * *

När man fick hem den magiska katalogen från Ellos. När man vek sidhörn och klurade på snygga plagg.

Hur man beställde via det lösa formuläret och dubbelkollade de många siffrorna, så att storlek och färg skulle bli rätt.

Hur man väntade – i evigheter, månader minst – på att paketet skulle komma. Vi sambeställde ofta med några grannar, delade på frakten.

Och slutligen promenaden till min bästa kompis och hans mamma, dit paketet kommit. Hur det var som att frakta hem en skatt därifrån. Öppna de små påsarna med fint vikta sommarplagg.

Jag gillar fortfarande Ellos. Det känns som om de tagit postordern in i vårt moderna samhälle, både i varumärken de erbjuder och hur de bygger sitt eget varumärke. De gör snygga magasin med intressanta intervjuer, nu senast med Loreen.

I nya katalogen läser jag ingångord om att ingen ska känna sig obekväm, att de erbjuder bikinis, baddräkter, beachkläder och accessoarer för alla former och stilar.

Gott så.

Men en sak får mig att stanna upp, förutom den vanliga kontrasten med klassiska fotomodeller mot de fina orden.

För trots goda föresatser, eller måhända säljargument, blir det ändå så tydligt vad som är normen.

Det syns kanske inte så bra på bilden ovan, men i brödtexten om en klänning (C.) är längdmåttet angivet för en storlek 38:a, trots att plagget börjar vid storlek 42/44.

Det kanske finns en logisk förklaring, men den logiska förklaringen spelar egentligen ingen roll. För kontentan blir ändå vad man förmedlar på flera ställen, trots stora ansträngningar.

38 är normen. Måttståcken, rättesnöret. Trots att plagget börjar vid storlek 42/44.