* * *
Tidigare i veckan:
Det är morgonmöte med diskussioner utanför mitt kontor. Själv sitter jag och gråter över ett halvt block fyllt med ovanligt noggrant nedplitade anteckningar.
Det är få förkortningar och inga slarviga ord.
Jag behöver knappt jobba med att tyda vad jag skrivit.
Det beror på att personen jag intervjuat pratar med eftertänksamhet. Det har varit ett fantastiskt samtal, fritt och öppet och förtroligt på ett sätt som känns in i märgen.
Men som också handlar om det svåraste en människa kan vara med om.
Det handlar om att förlora ett barn.
När jag läser om ämnet på olika sätt, dyker samma illustration upp flera gånger om.
Det är en tecknad familj sedd bakifrån. Mamma, pappa och några barn som går bredvid. De håller varandra i händerna. På pappans axlar sitter ett litet barn med vingar på ryggen.
* *
Min sorg över att inte få ett till barn, den kan jag inte jämföra med sorgen över att förlora ett levande barn.
Den sorgen får inte plats i samma världsbild och jag likställer inte på något sätt.
Men jag känner ändå, att bilden med familjen – en liten med vingar.
En svag skugga, en kalkerad och suddad teckning i blyerts av den familjen är också en del av min historia.
Men just nu känns det faktiskt okej. Livet känns inte utan. Livet känns med.
Och jag har ett stort barn. I eftermiddags tog vi cyklarna till skogen. Promenerade några kilometer och pratade. Verkligen pratade. Sedan sprang vi intervaller i brantaste backen. Lekte under tiden. Promenerade vidare till utegymmet och tränade och fortsatte leka tillsammans.
Jag landar i att jag känner mig rik. Det enkla, vackra livet, där solen färgar kvällarna i guld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar