När det hinner ikapp

* * *

Jag har förträngt det ett tag nu, rätt effektivt om jag får säga det själv. Men nu har värken hunnit ikapp mig.

Det sista året har jag sällan känt av bröstryggen, det är inte längre svårt att andas på grund av den återkommande upphakningen. Däremot har besvären flyttat upp mot nacken (och ibland ner i ländryggen).

Det är jobbigt nu, med ihållande huvudvärk och jag ångrar att jag inte känt efter tidigare, men jag vet också varför. Då känns det nämligen som om jag bjuder in värken i mitt liv.

När vi cyklar till skolan har jag svårt att vända mig och se om det kommer bilar på ett ställe. Siri får vara min döda vinkel där.

Jag tycker inte så mycket om att prata om värken, det är som att den växer i dagsljus. Men nu är det dags – igen  – att försöka finna lösningar på flera fronter. Och kanske framför allt att acceptera att det är så här mitt liv ser ut.

Något söndervärkt och luggslitet, men ändå rätt ok.

En kväll förra veckan när jag kom hem från bokklubben gick det förbi en man med rullator precis när jag svängde in på gården. Hans rygg var puckligt böjd och han gick med besvär. Något överdrivet, okej, men jag såg mig själv i framtiden i honom.

När jag kom in grät jag lite.

Det jag önskar nu är att finna ett sätt att hantera. Hantera, få hjälp och acceptera. Och att kunna ligga i soffan under ett tv-serieavsnitt och kunna slappna av, utan att ha ont.

I morgon blir jag förhoppningsvis av med lite av huvudvärken och kan börja tänka klart igen.